Om Zlatan, om Plast och Äkta, och lite om nån som kallar sig chifen

Jag ska säga det på en gång – jag har aldrig varit något stort Zlatan-fan.

Ja, att snubben är en fullkomligt lysande fotbollsspelare, det kan jag inte säga något om. För det är han. Punkt. Fakta.
Men eftersom jag är rätt likgiltig inför landslaget och inte följer några utländska ligor, så – nä, jag har inte drabbats av någon Zlatanhysteri.  

Visst, som så många andra köpte jag Zlatanbiografin när den kom i pocket – jag är trots allt en läsande människa. Men jag slutade faktiskt efter någon tredjedel. Mer intressant än så tyckte jag inte den var. Och min bild av Zlatan blev inte direkt mer positiv av det jag läste – en rätt självgod divatyp. Hårt arbetande, ja. Men ändå en kaxig, överlägsen, dryg skåning. Och jag har aldrig riktigt gillat divatyper. (Eller skåningar.)* Jag gillar mer såna som jobbar i skymundan än de som står längst fram och slår sig för bröstet och skriker att de är bäst.

Så ni fattar, jag började inte precis slå kullerbyttor av glädje när den där bilden på honom och en Hammarbytröja med namnet Ibrahimović på ryggen dök upp. Snarare har jag följt utvecklingen kring hans delägarskap i Hammarby med en viss skepsis.

Här kanske ska också tilläggas: När det handlar om fotboll är jag stockkonservativ. Helst skulle jag vilja att Hammarby fortfarande spelade med truppen från 1978, typ. Eller i alla fall att alla spelare spelade från barnsben till 35 års ålder. Alla ska vara som Kenta Ohlsson eller Micke Hellström. (Jag vet – alla spelare var det inte då heller. Fast det fanns några såna och det gör det knappast idag. Inte i Hammarby i alla fall.)

Men – som supporter är det inte alltid drömbilden stämmer överens med verkligheten. Ska man vara med på tåget får man lära sig att acceptera förändringar. Som att hela laget numera kan bytas ut på ett eller två år, så att spelare försvinner veckan efter att man äntligen lärt sig känna igen deras löpstil och stava deras namn. (Alltså – det var lättare med Klasse Johansson – en mer karaktäristisk löpstil får man leta efter. Och namnet – inte minsta lilla krångelstavning med C eller enkel-s nånstans.)

Var var jag? Jo. Sån är verkligheten, den verklighet vi lever i. Dubbel. Och föränderlig.

En del av mig är fortfarande kvar i det gamla, samtidigt som jag lever i det nya. Människor är komplexa varelser, och det där är varken särskilt ovanligt eller svårt – att ha en idealbild och ändå kunna ha en någorlunda sansad syn på verkligheten, alltså.
Men ibland uppstår krockar. I nuläget kanske inte så mycket för oss hammarbyare som för en hel del MFF:are som fått se en del av sin världsbild – sin drömbild – rasa. Som kanske var just en drömbild och inget annat?

Att Zlatan tränar med Hammarby för tillfället – det har knappast undgått någon. När till och med  de totalt fotbollsointresserade grannarna på landet börjar fråga – då vet man att det liksom har nått ut.
Zlatans nuvarande klubbadress är Milan och som de flesta vet är norra Italien igenbommat. Alltså passar han på att träna fotboll i det relativt öppna Stockholm – och att han då gör det i just den klubb där han är delägare – ja, mycket konstigare än så är det väl inte?

Och samtidigt är det ju det.
Eftersom han är den där superstjärnan som han är.

Även här handler det om bilder som inte går ihop. Att se Zlatan i grönvit träningsoverall med den grönvita flaggan på bröstet – för många fans ser det ut som en dröm skapad i photoshop. Och vad kände spelarna i damlaget när han gled in på deras träning i torsdags? Vad känner spelarna i herrlaget som han tränat med ett flertal gånger? Många av dem är så unga att de har levt ett helt liv där Zlatan alltid funnits. Och nu är han där – med dem! En i gänget, liksom. Hallå – händer det här?

I fredags genomförde Hammarby en träning som var lite mer än en vanlig träning. En träningsturnering med tre lag, spel på fullstor plan mellan Hammarby och Hammarby och Hammarby. Och där Zlatan alltså spelade i – Hammarby.

Träningsspel. På en stängd arena. Spelarna hade inte ens tröjor med nummer. Men: Dessa ”matcher” (de två Zlatan var med i alltså …) sändes alltså live på Dplay, och vips hade Dplay X antal nya abonnenter. Och vips satt det Milan-supportrar i karantän i Italien och följde Bajens träning via nån fulstream. La Gazzetta dello Sport har Zlatan och Hammarby och Just idag är jag stark – fast på italienska – över hela framsidan.

Absurt var ordet, sa Bull. Eller möjligen Billborn.

Men ingen – inte ens jag – kan idag komma och säga att Zlatans medverkan i Hammarby inte är positiv för klubben. För att ”stärka varumärket”, som det så fint heter numera. För att sprida namnet Hammarby IF över världen. För att locka sponsorer, spelare, publik.

Dplay skulle givetvis aldrig ha sänt en vanlig Hammarby-träning utan Zlatan Ibrahimovic medverkan. Att de sände hänger troligen också ihop med att de fick en längre intervju med Zlatan, en kvart där de bland annat kunde fråga om en viss staty och lite andra känsliga frågor.

Det är en intressant intervju. Och den ger mig en betydligt mer mångfacetterad bild än den jag tidigare hade. Ja ja ja – självklart är jag färgad av att han har en grönvit tröja med texten Just idag är jag stark på sig. Ja ja ja – självklart vill jag tolka allt till det bästa. Men faktum kvarstår: Min bild av Zlatan har förändrats de senaste veckorna. Jag ser en mer komplex människa än den rätt platta bild jag hade. (De flesta människor är komplexa och mångsidiga när man börjar titta närmare på dem.) Men där sitter en kille som är mer ödmjuk än kaxig. Som erkänner fel och brister, som skrattar åt sig själv. Som erkänner att det händer att han sagt en sak och sen gjort en annan.

Reportern pressar. Undrar bland annat: ”Har du grönvitt hjärta nu?” och den frågan glider Zlatan skickligt förbi (vilket jag är tacksam över) och pratar istället om att det är svensk fotboll han vill hjälpa. Och nu sker det genom Hammarby. Sen sticker han ju heller inte under stol med att det handlar om att han själv vill komma vidare efter spelarkarriären. Att han vill kunna jobba med fotboll från ett annat håll.

Spelare är spelare. De är proffs i ordets sanna betydelse – dvs fotbollen är ett arbete. De spelar och de gör karriär. Och då är det inget konstigt att man byter arbetsplats emellanåt.

För oss supportrar är det annorlunda. Supporterskapet är en livslång relation. Ovillkorligen en monogam relation. Och är man ovillkorligen monogam så byter man inte partner. Man byter inte klubb. Har hjärtat väl blivit grönvitt så är det grönvitt resten av livet.

Och därför skevar det för oss ibland, när spelare som vi trott haft ett hjärta färgat av klubben plötsligt sviker. Den finns många hammarbyare som fortfarande ser rött om man nämner namn som Alm och Eguren.

Så att en massa iff-iffare gick i taket när Zlatan köpte in sig i Hammarby, det kan jag förstå. Betydligt bättre än vad Zlatan själv kan, av intervjun att döma i alla fall. Hans kommentar om att det är ”på dagisnivå” visar han att han inte fattat vad supporterskap handlar om.

Men: Problemet för iff-iffarna är bara att Zlatan nog aldrig riktigt har varit så där mycket MFF som de har trott. Den bitterhet som sipprar fram när Zlatan övergår till att prata om hur mycket pengar MFF har dragit in tack vare honom, den är rätt etterstark och talar sitt tydliga språk.**

Sen att varenda blekblå skåning liksom har byggt upp en bild av Zlatan som MFF:s stora påg, det är en annan sak. Men att det (delvis) är falskt behöver inte göra att det är fel. Deras bild är deras bild. Och Zlatan lade mig veterligt inte in några stora protester när den där statyn restes över honom i Malmö. Det kanske är där sveket ligger – inte i att han slår ner några av alla sina bopålar i Stockholm och köper in sig i Hammarby. Men genom att applådera statyn så spelar han med, bygger på myten om sig själv som Malmöit. Och det känns inte helt äkta, så här i retrospekt.

Bilden kan innehålla: möjlig text som lyder Namn: Chifen Sänt: 2020-04-24 12:48:02 Haha assa Hammarby. Stackars förening. En 38 arig tvättäkta psykopat och padelspelare har alltsa gjort ett redan plastigt forlorargäng till en cirkus. Ett skämt och ett projekt som bara kommer att handla om honom for nästkommande aren. Om nagra ar kanske de byter namn, flyttar till Eskilstuna for etableringen utav nytt padelmecka. Maximilian debuterar som yngst nagonsin i allsvensk som 15 aring. Sälj er själ Hammarby absolut, men sta for det da. Ni och Östersund kan dra at helvete! 8

Det här är en bild som spridits på rätt många sociala medier senaste dagarna och som det har skrattats rätt gott åt i Bajenland. Hämtad från Svenska Fans, ser det ut som.

Och visst tål den att skrattas åt!
Chifen spyr galla så det står härliga till.

Men – det kanske också tål att tänkas lite på?

Chifen skriver om att sälja sin själ.
För vi supportrar pratar hellre om klubbens själ än om klubbens varumärke.
Vi gillar inte att bli betraktade som ”kunder”, vi vill vara hammarbyare, medlemmar, rent av medspelare: ”Nr 12 – publiken!” ropar speakern när man drar laguppställningen. Det är VI som är Hammarby.

Chifen anser vidare att vi är ett ”plastigt förlorargäng” som nu blivit ”en cirkus”.

Att vara plast är något av det värsta man kan vara ur ett supporterperspektiv. Plast är motsatsen till Äkta. Plast är bönder som klappar i takt med plastklappor som delats ut av någon sponsor. Plast är lasershower innan avspark. Plast är en klack som behöver en PA-anläggning för att kunna sjunga. (För inte så länge sen var bruket av megafon=plast …) Plast är matchbollar som levereras med fallskärmshoppare. Plast är Dr Alban och Tomas Brolin i pajasmössor på Hammarbys VIP-läktare på derbyt 1998.

Ja, jag har svårt för sånt. Jippon och hittepå. Jag är även tveksam till det där att vi, publiken, är nummer 12. Jag tycker det gränsar till plast. Jag är publik. Spelare är spelare. Men det är jag det.
Poängen: Det några tycker är plast tycker andra är äkta.
Dock: En del saker ÄR plast. Punkt. Lasershower inför matchstart, till exempel.

Chifen jämför oss med Östersund – det var där vi skulle ha varit idag. Och det var där det var någon märklig, plastig lasershow istället för äkta läktarsång inför matchstart för några år sedan. Samtidigt uppfattade jag det som en klubb som hade en hel del Äkta sidor – lokal förankring, t ex. Och hela deras kulturprojekt var mycket intressant och något jag tycker Hammarby borde kopiera. Men Östersund har också visat sig vara ett rejält fuskbygge, ett luftslott eller kanske snarare ett legoslott – bara plastbitar.
Och så hintar Chifen dessutom lite åt Eskilstunahållet till – det plastigaste av allt plastigt (i Sverige i alla fall).

Fotboll, supporterskap, går inte att bygga på plast.
Supporterskap handlar om Äkta.
Det ska göra ont långt in i hjärtat när vi torskar. (Kanske är det själva definitionen, själva skiljelinjen mellan Äkta supportrar och Plastsupportrar?  Alla – både plast och äkta – blir glada när vi vinner, alla kan jubla över ett underbart bicycletamål eller för den delen en snubbelspark som blir ett vinstmål. Men – plastsupportern lever inte sorgen över en torsk. Känner kanske besvikelse för stunden, men drabbas inte av en smärta som sitter i länge, länge.)

Den klubb som är äkta har också en själ.
En själ är något mycket, mycket abstrakt. Och därigenom något mycket, mycket flyktigt.
När går man över gränsen? När försvinner själen? När säljs den ut?

Att vi kan byta ut varenda spelare på ett år – det är testat och bevisat. Själen försvann inte för det. Naggades lite i kanten, kanske.

Och visst fick sig själen en törn när vi bytte arena? Visst hotas själen lite av att vi inte är ensamma om att spela hemma på den nya arenan? Samtidigt som själen växte sig starkare i och med att publiken kunde växa.

Men hur snabbt kan en klubb växa publikmässigt utan att själen tunnas ut? Späds ut?***
Har Manchester United någon själ idag? Har Arsenal? Har Barcelona?
Hur mår en klubbs själ när majoriteten av åskådarna kommer åkande långväga ifrån? När pensionärer som bor ett stenkast från Old Trafford och gick dit redan på 50-talet inte längre har råd eftersom skandinaviska och japanska fans är med och trissar upp priserna?

Sånt kan man fundera på. Och jag tror som sagt man bör fundera på det.

Hur mycket själ sålde vi ut när AEG köpte 49% av Hammarby 2001?
Ja, i det läget hade vi kanske inte så mycket annat val. Jag vet inte. Ingen vet vad som hade hänt om det förslaget hade röstats ner. Hade vi konkat och fått börja om på grusrotsnivå. Å tredje sidan – sicken resa det hade kunnat bli!

Jag tycker faktiskt jag kan se en fara i att det blir för mycket Zlatan. Det som Chifen är inne på. Det får inte bli för mycket cirkus. (Men eftersom vi ofta säljer ut arenan ändå, så kommer det inte kunna strömma till så mycket Zlatanturister. Dessutom: En del supportrar börjar som plast men blir Äkta med tiden.)

Och: Säga vad man vill om Zlatan Ibrahimović – men han är långt ifrån Plast. Han kanske inte är Äkta på det viset många Iff-Iffare ville att han skulle vara äkta. Och det är där de går fel. För han rör sig i en annan sfär än vi supportrar. Han är äkta i sitt engagemang för den klubb där han är, den klubb han satsar på. Han är äkta mot sig själv. Och jag tycker det engagemang han visar för Hammarby också verkar Äkta.

Men: Only time will tell.

*Eller skåningar – sorry, alla ni skåningar jag känner personligen och gillar. Men jag tror ni fattar – det är inte personligt. Det är som att man hatar AIK men kan vara gift med en AIK:are.

**Jag är inte insatt i turerna här och orkar inte sätta mig in i det – exakt vad som är sant och falskt det vet jag inte. Men väldigt kortfattat är det väl ungefär så här: Zlatan anser att han blev blåst av Hasse Borg, att MFF lurade honom att signa ett kontrakt som var oerhört luckrativt för dem men alls inte lika bra för honom själv.

***Nu hävdar jag med bestämdhet att vår publikökning inte handlar om nytillkomna plaståskådare. Snarare handlar det om att vi i så många år hade en alldeles för liten arena – hammarbyarna fanns i samma numerär då som nu, men många gick inte på alla matcher.

Ett svar på ”Om Zlatan, om Plast och Äkta, och lite om nån som kallar sig chifen”

  1. Jaa du, magkänslan är att ju större o populärare något blir så dras plasten till den/det. Iom publikökningen så blir det mer plast tror jag. För mkt av Mr Z är inget jag heller jublar åt men man är väl en gammal bakåtsträvare i mångas ögon.
    Kan ökningen av publik, vid dammatcher, vara en längtan efter mer familjärt eller ”äkta”?
    Avslutningsvis vill jag berömma fyndigheten i den serbiska varianten av Godot?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *