För den som orkar …

Efter förra inlägget – det om Zlatan och plast och äkta och allt sånt, blev det en del givande diskussioner på olika forum.
”Skulle gärna se Bajen i lila tröjor en säsong om vi fick en miljard”, skriver t ex en synnerligen tvättäkta bajare som är jämnårig med mig.
För mig är det otänkbart.
Tror jag … Såvida det inte uppstod en total krissituation
Fast inte ens då. Väl?
Hur som – det blev mer snack kring det där, var drar man gränsen, när förlorar man sin själ? Och därför tänkte jag att det kunde vara intressant att lägga upp den här texten som alltså är ett kapitel ur Jag hör till de få som kan leva.
För den som orkar och vill fördjupa sig i mina tankar om saken. Och som står ut med att känna igen en del resonemang från förra inlägget. Å andra sidan får ni en liten filosofilektion på köpet.

Klubbens själ – brädor i en båt

När jag började hålla på Hammarby på allvar lärde jag mig snabbt varenda spelares namn och nummer utantill, jag kan fortfarande rabbla dem mer eller mindre i sömnen. 1: Gunnar Wilhelmsson, 2: Matte Werner, 3: Thom Åhlund, 4: Thomas Dennerby (fast första året han spelade hade han 7) … Det var de som var mina idoler, det var de som var Hammarby. Jag blev närmast personligt förnärmad när nr 5, Bosse Mattsson, försvann till Halmstad inför säsongen 1979 (att han kommit därifrån och bara var i Stockholm för att plugga i tre år hade liksom inte med saken att göra) eller när jag förstod att 6, Jan ”Lillen” Svensson tidigare hade spelet för Djurgården.

Jag såg min första match 1974. Först 1987, när Billy Ohlsson la av, var alla spelare utbytta. Jag hann alltså se Hammarby i tretton år innan alla ursprungliga spelare var borta.
Idag är det bara i undantagsfall som en spelare stannar så länge som tretton år i samma klubb. Men också om alla spelare höll sig till en och samma klubb under hela sin karriär så är hela laget utbytt när supportern som kom dit som tioåring kommer upp i trettioårsåldern. Det är ofrånkomligt.
Ändå är det fortfarande Hammarby.

Det finns en klassiskt, filosofiskt problem, den så kallade Theseusparadoxen.

För länge sedan fanns det ett skepp som hette ”Theseus”, efter sin berömda ägare. Allt eftersom tiden gick blev ”Theseus” allt mer slitet. Gamla brädor plockades bort och ersattes med nya, masterna blev odugliga och fick bytas även de. Efter femtio år av liknande förändringar hade varenda del bytts ut. Frågan uppstår då: Är det nuvarande skeppet samma skepp som det var för femtio år sedan?

Det där tål att funderas på en stund. Filosofer har gjort det i några tusen år. Och det kan nog vara klokt att inte skrika Ja! eller Nej! rakt ut.
Det är samma skepp och ändå är det inte det.

Bara för att krångla till det hela ett snäpp till tänkte sig filosoferna att alla gamla bräder och master och annat som plockades bort sparades i ett hamnmagasin. Och efter femtio år var det någon som gick förbi det där magasinet och av allt som fanns där byggde sig en båt – alltså en exakt kopia av båten som låg i hamnen. Eller var det originalet han byggde? Vilket av de båda skeppet är det äkta Theseusskeppet?

De flesta är idag överens om att en fotbollsklubb är något utöver spelarna på planen. Spelarna är givetvis en del av helheten, de utgör några bräder, men långt ifrån alla.

När Cardiff City byter ägare som byter klubbfärg från blått till rött och klubbsymbol från en svala till en drake, är det då samma klubb?
När Wimbledon FC flyttas från södra London till Milton Keynes tio mil norr om London, är det då samma klubb? Några supportrar följde med klubben. Andra byggde sig en ny båt av de gamla bräderna, det vill säga de bildade AFC Wimbledon och började om i seriesystemet. (2012 möttes de båda lagen för första gången, i FA-cupen. Vilken klubb ska den sanna Wimbledonsupportern heja på?)
I USA är det inte ovanligt att klubbar flyttas. 1958 flyttades baseballagen New York Giants och Brooklyn Dodgers tvärsöver kontinenten och blev San Fransisco Giants och Los Angeles Dodgers. Än idag finns det enstaka till åren komna New Yorkbor som fortfarande anser att NY Giants eller Brooklyn Dodgers är deras lag. De identifierar sig med en klubb som inte längre finns.
Märkligt?
Nja, kanske inte konstigare än att man kan identifiera sig som kurd trots att det inte går att ha ett pass som styrker den tillhörigheten. Eller att man troligen känner sig som förälder trots att ens barn har dött.

Cardiff, Wimbledon och NY Giants är alla exempel på stora förändringar som gjort att många supportrar känt sig överkörda, marginaliserade, bestulna. Deras skepp finns inte längre. Det skepp som finns är inte längre deras.
Men om man istället gör många små förändringar är det väl inte så farligt?
Om Hammarbyflaggan som vajar påvåra matcherbyts ut mot en som är sydd efter exakt samma mönster lär ingen reagera. Men om den gröna färgen blir två nyanser ljusare eller om det är fyra gröna ränder och tre vita, istället för tvärtom, då har en synbar förändring skett.
Gör det något?
Det är ju bara en flagga?
Ja, men samtidigt är flaggan en av alla de bräder som skeppet Hammarby består av.

En idrottsförening är inget skepp. Det är heller ingen som vill att vi ska vara exakt detsamma som vi var 1897 eller 1954 eller ens 1982 eller 2001.
En idrottsförening med dess anhängare är en kultur, och alla kulturer förändras över tid.
Tidsaspekten är en viktig del av Theseus-paradoxen. Om skeppets alla bräder hade bytts ut på en gång skulle många fler hävda att det inte är samma båt, än när det sker successivt över femtio års tid. Hade de nya bräderna dessutom haft en annan färg är det ännu färre som anser att det inte är samma båt.

Vi accepterar att man i skeppet Hammarby ibland byter ut en bräda mot en som ser lite annorlunda ut. Man byter en välpolerad mot en mer ohyvlad, en svartgul bräda mot en grönvit, man kompletterar årorna med pedaler och en speedwaymotor.
Men grundfrågan återstår. Hur stor förändring kan ske utan att Hammarby upphör att vara Hammarby?
Vilka och hur många bräder kan vi byta utan att båten kantrar, rämnar eller sjunker?

Istället för att prata om båtar och bräder kan man prata om kistor och spikar eller stenar och vattendroppar.
Vilken förändring blir den som slutligen får mig att överge skeppet?
Vad skulle kunna få mig att sluta gå på Hammarbys matcher?
Vad skulle få mig att känna att klubben inte längre är min klubb?
Vad blir spiken i kistan?
Droppen som urholkar stenen?

Jag läser vidare i filosofiboken: ”En lösning på Theseusproblemet kan vara: Definiera vad som menas med ursprungligt skepp.”
Definiera vad som menas med Hammarby IF, alltså.

Det finns vissa saker som brukar finnas med när man presenterar en idrottsförening i ett uppslagsverk.
Klubbmärke. Namn. Smeknamn. Grundad. Ort. Klubbfärger. Matchställ. Hemmaarenan.
Det är de konkreta och mest grundläggande faktorerna. För en fleridrottsförening som Hammarby givetvis även vilka sporter som utövas, hur dräkterna ser ut och var sporten utövas.
Till detta kommer sedan den identitet som klubben fått över tid. De egenskaper som vi ger oss själva eller som andra tillskriver oss. Det som sitter i väggarna. Myterna och sanningarna. Summan av vår historia. (Eller i alla fall summan av den historia vi väljer att lyfta fram och bygga vidare på.)
SM-tecken, med- och motgångar, minnesvärda matcher.
Legendariska spelare, ledare och supportrar.
Läktarkulturen. Sånger och ramsor.
Ledarkulturen. Ägare och ägarförhållanden.
Lokalförankring.

Listan går att göra längre, men vi stoppar där.
Om vi sedan skulle be hundra hammarbyare att rangordna allt det som gör att Hammarby är Hammarby skulle vi få rätt olika listor.
Några saker skulle hamna i topp hos de allra flesta. Medan andra saker kan vara oerhört viktiga för en individ men mer som en axelryckning för någon annan.

Vi ska heller inte glömma att nästan allt jag nämnt ovan redan har förändrats minst en gång.
Strikt talat finns det idag inget lag som tävlar under namnet Hammarby IF, de olika föreningarna heter Hammarby IF FF eller Hammarby IF DFF eller Hammarby IF Handboll.
När jag började gå hade vi ett klubbmärke med stiliserad flagga och krans på grön botten. Några år senare kom det klubbmärke vi har idag.
Smeknamnet Bajen har vi bara haft sen slutet av 60-talet.
Söderstadion är snart ett minne blott. [Som sagt, detta är ett kapitel ur boken från 2013.]
Matchstället för herrfotbollen har ändrats radikalt flera gånger.

När RobertNilsson, född 1964, var sex år gammal tog hans pappa som var djurgårdare med honom till sportaffären där han skulle få en riktig lagtröja. Till faderns stora förvåning och förskräckelse pekade Robert inte på den blårandiga djurgårdströjan med det färgglada klubbmärket utan på den svartgulrandiga tröjan. Inte AIK:s svarta med gul krage, utan Hammarbys tigerrandiga tröja som man hade spelat i sedan sammanslagningen med Johanneshovs IF 1918.
Det var den allra vackraste tröjan, tyckte Robert. Den ville han ha och ingen annan.
Roberts pappa var en snäll pappa och lät sonen få som han ville.
Sedan den dagen är Robert hammarbyare.
Åtta år senare slutade Hammarby spela i tigerrandigt och bytte till ett matchställ med vita tröjor och gröna byxor.
För Robban och många andra var det där ett hårt slag. Det kändes inte riktigt som Hammarby längre. När han senare startade ett fanzine föll det sig naturligt att det skulle heta Tigerrandigt.

På samma sätt är vi många som fortfarande är skeptiska till den långrandiga grönvita tröja som vi haft i olika varianter sen 1997.
Den togs fram till hundraårsjubileet och skulle först vara en engångsföreteelse. Men av någon anledning har den bitit sig fast.

Problemet med förändringar är att det som är gjort är svårt att göra ogjort.
Skulle man idag ta bort den grönvitrandiga och ersätta den med en helvit är vi många som skulle bli glada. Men vi har också hela generationer som vuxit upp med den nuvarande utformningen och som kommer att sörja på samma sätt som Tiger-Robban sörjer det gulsvarta matchstället.

För några år sedan var det oerhört nära att en engagerad och påstridig supporter lyckades driva igenom att Hammarby skulle spela i helvitt. Vita tröjor, vita byxor, vita strumpor. Den främsta anledningen var att han tyckte det var snyggt. Samt att det ”anknöt till vår maritima historia”. Det senare låter som något han klämde dit med för att ge tyngd åt sitt förslag.
Om helvitt är snyggt eller inte är en fråga om smak. Men det är inte Hammarby. Även om 73% av alla hammarbyare anser att helvitt är jättesnyggt tycker inte jag att vi ska byta till det. Det räcker nämligen att en eller tre eller fem procent av de som inte vill byta slutar gå i samband med ett sådant tröjbyte för att det inte ska vara värt det.

Ska man behålla en trogen publik, en publik som känner att klubben är deras och att de är en del av klubben, så får de förändringar som sker inte vara för stora eller för många på en gång.
De måste också vara väl genomtänkta och väl förankrade hos hammarbyarna i gemen.

Djurgården hade en period på 80-talet då de experimenterade hej vilt med sitt ishockeylag. Ett år hette de Djurgården Lions, ett annat år Djurgården Kings. Säsongen 87-88 spelade de i lila och gult, eftersom de var sponsrade av ett kaffeföretag som redan var starkt förknippat med konkurrenten Färjestad.
Själlöst, säger många fans om sådant, inklusive djurgårdarna själva. Så svek också många trogna djurgårdare ishockeyn under en period och det hjälpte inte ett jota att man hyrde in en hejaklacksledare från Kanada som bara gjorde det pinsamma ännu pinsammare.

På senare år har det bland en del hammarbyare börjat pratas om att vi borde byta födelsedag, från 7 mars 1897 till 10 april 1889, det datum då Hammarby Roddförening bildades. Hade inte roddföreningen funnits hade ju inte vi funnits.
När jag hör det är det som om någon rycker undan mattan under mina fötter.
För mig är 7 mars 1897 ett snudd på heligt datum. Det är en av grundbultarna i skeppet Hammarby för mig. När jag blivit hammarbyare i tioårsåldern fick jag en mugg där det datumet fanns. Jag lärde mig det utantill på samma sätt som jag lärde mig spelarnas tröjnummer. Se där, vikten eller vådan av en souvenir. Jag är normalt inget datumfreak, jag högtidlighåller sällan födelsedagar och andra årsdagar. Jag kan datumet för mina allra närmaste släktingars födelsedagar (eller hur var det nu, är det 11/11 eller 12/11 som brorsan fyller?) och två barndomskamrater jag inte längre träffar, men sen är det i princip stopp. Det är alltså ytterst få datum som sitter etsade i min hjärna. Ett av dem är 7 mars 1897.
Jag kan inte lyssna på logiska argument i den frågan. Jag vet bara att det gör ont i hjärtat.

På samma sätt som jag antar att det gjorde ont i hjärtat på Robban när de gulsvarta tröjorna försvann.
Eller som det gör ont i hjärtat för så många att lämna Söderstadion.
Det här kapitlet är inte i första hand ett inlägg i årtalsdebatten. Jag försöker fånga in något större och viktigare.
En klubbs själ.
Och hur skör den är.
Hur viktigt det är att varje liten förändring faktiskt tänks igenom noga innan den görs.
Jag är skeptisk till förändringar som görs för förändringens egen skull. För att någon får för sig att det är snyggt eller historiskt korrekt eller lukrativt eller bara lite festligt så där.
Jag är oerhört skeptisk till alla förändringar som på något vis nafsar på det som är vår själ.

Därför är jag till exempel oerhört skeptisk till ”tjejhalsdukar” som är rosa och vita med Hammarbymärke på. Bortsett från att jag tycker det är rent sexistiskt så har inte rosa ett smack med oss att göra.

Idag har det krupit in allt mer svart i våra klubbfärger. Rugbyn spelar år 2012 inte i en grönvitrandig rugbytröja, utan i en grön-, svart och vitrandig med svarta ärmar. För att det är snyggt, antar jag? Men det får inte mitt hjärta att klappa i rätt takt.

Under några år på 90-talet sköttes Hammarbys souvenirframtagning av en engelsman som hade en butik på Götgatan. Han tog fram flera souvenirer där vårt klubbmärke låg på en lila vapensköld. Lila? Vad har det med Hammarby att göra?
Visst, det kanske inte är katastrof med en lila vapensköld. Men det barn som fick det märket och hade det på väggen hemma kommer för alltid att förknippa lila med Hammarby.
Samme engelsman tog även fram souvenirer där texten påstod att Hammarby var Stockholms stolthet. Hallå, protesterade vi, det där är en djurgårdsslogan! Han såg oförstående ut. ”Men i England kallar sig alla lag The Pride of någonting.”
Jaha. Låt dem göra det. Vi gör det inte.

Poängen med allt detta är att varje gång man gör en liten förändring kan det vara en stor förändring för någon.
Det som är en kosmetisk förändring för dig kan vara grundbulten för någon annan.
Eller droppen.
Eller spiken i kistan.
Det brädbyte som får skeppet att kantra och gå under en gång för alla.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *