Älskade, hatade bengal

Ni vet alla vilken dag det är och ni vet alla att det skulle ha varit rökfyllda läktare just nu. Min tanke är ju att lägga ut inläggen vid avspark – kanske borde dagens inlägg senareläggas en dryg kvart …?

Dags för avspark. 29 april 2018. Foto Björn Qvarfordt.

Bengaler och rökbomber – få saker delar dagens fotbollspublik så mycket. Många älskar dem.
Lika självklara på ett derby som halsdukar och sång. Något man inte kan tänka sig att vara utan. Doften, röken, spänningen. Det hör till. Det är en del av stämningen.
”No pyro, no party!”

Derbypepp. 29 april 2018. Foto Björn Qvarfordt.

Andra avskyr dem.
Röken som skymmer sikten, som sticker i näsan, som gör att domaren motar ut spelarna, som får avsparken att dröja.
”Det är väl trots allt matchen vi är här för att se!”

Att åsikterna går isär vet vi. Få debatter blir så hätska som när den här frågan drar igång på sociala forum. Kasta in en bengal i brasan och jäklar vad det tar eld. Hämta popcornen och luta dig tillbaka.

Man kanske rent av kan använda själva debatten som ett bevis på bengalernas betydelse. Googla pyroteknik eller bengaler och svensk fotboll och supportrar, eller några andra kombinationer av de orden, och det väller in högskoleuppsatser, tidningsartiklar, statliga utredningar mm mm.

Jag har inte gjort – eller hittat – någon grundlig, vetenskapligt förankrad attitydundersökning om var publiken i stort verkligen står i frågan. Kanske skiljer det sig också från klubb till klubb. Men utifrån att ha pratat supporterkultur med människor i decennier vågar jag påstå att fler hammarbyare är för än emot. Risken är förstås att jag missar ”vanlig publik” – här kan finnas ett stort mörkertal som faktiskt är emot, men jag tror inte det, och jag kommer dit längre fram.

Först kanske jag bara ska passa på och tala om att jag själv är relativt likgiltig inför bengaler som företeelse. Det vill säga: Jag personligen får inte gåshud av dem. De kom väl helt enkelt lite för sent för mig, jag var lite för gammal för att ryckas med och ibland tycker jag till och med att de är onödiga och störande. Det är som med andra traditioner – är du uppvuxen med studentflak kan du inte tänka dig att ta studenten utan. Är du över femtio är det mer troligt att du ställer dig rätt skeptisk till hela grejen. Eller bemöter det med en axelryckning.

Men att jag, på ett rent personligt plan, inte går igång på bengaler, behöver inte betyda att jag är neutral i frågan. För det är jag inte. Inte längre.

Jag har alltså pratat med många hammarbyare om bengaler. Framför allt gjorde jag det under det där året då jag jobbade med boken och intervjuade och pratade med 100-tals människor om läktarkultur. Och i fråga om bengaler blev jag förvånad. Det gick inte att komma ifrån: Det vimlade av folk som älskade bengaler.
Och det vara inte bara ungdomar, inte bara ultras, det var en hel del äldre, men framför allt: Det var i princip alla som varit ungdomar under en tid då bengalerna funnits på våra läktare.
Det i sin tur innebär att den första generationen bengalälskare nu är en bra bit över 40. För dem är bengaler en lika viktig ingrediens i Hammarbyismen, i det som är klubbens själ, som datumet 7 mars 1897 eller Just idag är jag stark är för mig. [Se förra inlägget om Brädor i en båt om du vill fördjupa dig i det.]

Obs: Som alltid kan sånt här skilja sig stort på individnivå. Jag vet 80-åringar som älskar bengaler och 20-åringar som är emot. Men generellt tycker jag mig se att fler som är ”yngre” också är för.

Samma sak gäller astmatiker. Man måste titta på individnivå.
Det finns de som vittnar om att de får svåra astmaanfall av röken. Och då är det så.
Sen finns det andra astmatiker som vittnar om att de kanske hostar lite mer än annars i några minuter, men vem gör inte det? (För egen del är vissa ämnen som finns i hår- och hudprodukter ett betydligt större problem än bengalrök – det finns vänner och bekanta som jag aldrig står bredvid på läktaren eller sitter nära i en bortaresebuss, eftersom jag reagerar starkt på deras produkter. Ska inte sånt också förbjudas från läktarna i så fall? Det där var en parentes och det är därför den står inom parentes. Men ändå inte helt oviktig, kanske. På samma sätt som att jag försöker undvika närkontakt med lukter som ger mig problem, kanske bengalastmatiker kan söka sig till andra läktare vissa matcher?)

Vare sig man är för eller emot så finns det en sak med bengaler som är svårt att bortse från: Det är något som lockar fler individer till läktaren. Ja, det har skrämt bort en del, men jag vågar påstå att det är färre som skrämts bort av bengaler än som tillkommit tack vare dem.
När jag ställde frågor av typen ”Hur kom det sig att du blev hammarbyare? Hur kom det sig att du började gå regelbundet på matcher?” så var det påfallande många som nämnde bengalerna. Hur snyggt det var. Hur fascinerande. Hur man som 12-åring satt på gubbläktaren och tittade mer mot klacken mitt emot, på flaggor, bränningar, tifon och konfetti.  

Bengaler gjorde alltså sitt inträde under 90-talet. Tifon likaså. Viktiga pusselbitar.
Under 80- och början av 90-talet var svensk fotboll i stor kris. Publiksiffrorna dalade och nådde bottennivåer. Mellan åren 1986 och 1998 gick det allsvenska publiksnittet aldrig över 6000 åskådare per match. Inte ett enda år.
Vårt hemmaderbyt mot Djurgården den 6 maj 1990, alltså nästan exakt 30 år sedan idag, drog 7 152 (!) personer till Söderstadion. (En match vi för övrigt vann med 3-0 efter två mål av Lasse Asp och ett av Michael Andersson.) Tänk er att ett hemmaderby idag skulle ha haft den publiksiffran!
Nä. Det går inte.

Förra året var det allsvenska snittet 9 165. Inte riktigt en dubblering från bottenåren, men nästan.
Några klubbar, som Falkenberg och dom där i Eskilstuna, drog ner. Andra drog upp.
Under 2000-talet har dock det allsvenska snittet krupit över 10 000 flera några gånger – åren 2002, 2003 och 2007. (Under början av 2010-talet gick det av någon ”märklig” anledning ner under fem år … Kan det finnas ett samband med att vi spelade i Superettan?)

Det är förstås fler saker än tifon och bengaler som spelat in i att publiken ökat sedan bottenåren.
I och med EM -92 (som hölls i Sverige) och VM -94 (där Sverige tog brons vilket troligen ingen kan ha missat vid det här laget) började det ske en attitydförändring till fotboll i stort i det svenska samhället. Det var här någonstans som fler och fler ”vanliga människor” började tycka det var okej att titta på fotboll, vare sig det var på teve, på storbildsskärm på krogen eller på arenorna. Fler och fler upptäckte glädjen, dramatiken och gemenskapen, och bilden av fotboll = våld började långsamt suddas ut.

Publiksiffrorna började gå upp och arenor började moderniseras, bytas ut eller byggas om. En följd och en växelverkan.
Samtidigt var den fotboll som spelades på dessa arenor långt ifrån någon fantastisk underhållning. Och så är det väl fortfarande, även om Hammarby just nu (alltså Nyss och förhoppningsvis Snart) är ett undantag. Men vill man se riktigt bra fotboll kanske man har större chans att göra det genom att kolla icke-svenska ligor på teve.
Halvdan fotboll till trots så har ändå publiken på svenska fotbollsarenor stadigt ökat. Och jag har oerhört, oerhört svårt att inte se ett samband med tifon och bengaler här.

Visst, man ska vara försiktig med korrelationskurvor. Se den här länken, t ex – om inte annat så för att få ett gott skratt. https://www.buzzfeednews.com/article/kjh2110/the-10-most-bizarre-correlations

Men att stämningen är en bidragande orsak till att fler och fler går på fotboll – det vågar jag sätta en liten häst på. Det är inte bara en slump.

Och då är de där omdiskuterade bengalerna en del av den stämningen.

Sista höstmatchen på Söderstadion, 29 oktober 2012. Foto Björn Qvarfordt.

Så – jag är inte för bengaler för ”min egen skull”. Men eftersom så många anser att bengaler bidrar till stämningen är jag numera för. Inte direkt, men indirekt, i förlängningen. Pyroteknik = fler åskådare = bättre stämning = fler åskådare = mer pengar = fler sponsorer = spelarinköp = bättre fotboll = fler åskådare osv osv osv. (Och någonstans, post-Corona, kanske en eller ett par resor ut i Europa. Med Kennedy i spetsen.)

Men, det är ju förbjudet!?! Men, det är ju farligt!?! Hur kan jag då vara för?

Ja, det är förbjudet. Och ja, det är farligt.

Men hur farligt är det?
Och är det förbjudet för att det är farligt eller för att man vill stävja en kulturyttring som man vill stävja för stävjandets egen skull?

Att bedöma risker är en hel vetenskap i sig. Om jag inte hade fattat det tidigare så tror jag att jag börjat fatta det i dessa tider. Det är först med facit i hand man vet – att influensan dödar tusentals, att tsunamin kom, att vulkanen fick utbrott.
Eller att det börjar brinna på en svensk fotbollsläktare.
Innan något skett kan man bara göra sannolikhetsberäkningar.
Men att något är sannolikt behöver varken betyda att det redan har hänt eller att det någon gång kommer att hända.

Ett problem är att de olika sidorna, de olika lägren i själva grundfrågan – för eller emot bengaler – både tenderar att se det hela väldigt snävt ur sitt eget perspektiv.
Den ena sidan tonar ner riskerna och den andra sidan förstorar dem.
Den ena sidan visar upp statistik – så här många matcher, så här få skador.
Den andra sidan målar upp Worst Case Scenarios.

Polisen mäter gifthalten i röken i en sluten container – inte på en utomhusläktare där det blåser.
Fans hävdar att ingen någonsin blivit skadad och gömmer handen full av brännblåsor bakom ryggen.

Så står man där på varsin sida och ingen vill vika sig.
Samtidigt har båda sidor rätt.
Tittar man på vad som faktiskt skett i fråga om skador på svenska läktare så finns det mycket i samhället som är betydligt farligare – och tillåtet.
Men – en bengal utvecklar en värme på upp till 2000 grader – det är klart det finns en fara i att ha en sån värmekälla mitt i en böljande folkmassa.

Det finns inte ett svar. Men en sak tror jag man kan utgå ifrån:

Det lär inte bli mindre farligt förrän alla parter, och då menar jag även polisen, sätter sig ner och säger
a) det här är stämningsskapande och det har kommit för att stanna.
b) hur gör vi det – tillsammans – mindre farligt? Hur minimerar vi riskerna?

För det finns en mängd olika åtgärder man kan ta till. Att gå vidare med så kallade ”kalla bengaler” skulle till exempel vara en framkomlig väg av flera.

Att någon villkorstrappa knappast är en framkomlig väg behöver jag kanske inte ens skriva.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *