Kaos, kalas och karneval

Jag nämnde ordet studentflak i förra inlägget. Som exempel på traditioner som är viktiga för dem som är uppväxta med det. Men inte lika självklart för dem som bara är snäppet äldre.

Några studentflak är inte tillåtna i år.
Det raljeras en del kring det där, både i vanliga och sociala medier.

”Det är väl fenomenalt att det äntligen kommer incitament till att skippa den där helt värdelösa flakvederstyggelsen! Hurra!” skriver en vän och hammarbyare i en facebooktråd.

Studentflak är alltså ungefär som bengalar för mig – jag har retat mig på dem, men fattar att det är viktigt för andra och kan därför numera acceptera dem.

Och jag tycker faktiskt genuint synd om de av årets studenter som går miste om något de längtat efter. Eftersom jag vet hur bittert det känns. Inte just studentflak, men grejen. Att ha sett fram emot något som sen bara inte blir av eller riskerar att frysa inne helt. Även om det kommer att spelas fotboll igen någon gång i framtiden. Vad har vi för lag då? Vad händer med Europaspelet som jag längtat efter sen Braga 2007?

Studentflak, var det. Och även om jag inte uppskattar företeelsen så tycker jag den får finnas. Vad som fick mig att vända i den frågan kommer jag strax till. Men först något som jag råkade höra på ”radion” igår – dvs på sr.se.

”På mänsklighetens tid ställde man ofta till det. Ibland ställde man till med kalas. Ibland ställde man till med kaos. Skillnaden mellan kalas och kaos var ofta en fråga om inställning …”

Ett litet utdrag ur ”Nonsensprinsessans ABC om mänsklighetens tid”. Essä presenteras det som, jag skulle hellre kalla det humoristisk betraktelse över vår samtid. Men det är ju jag det. Författare är Isabella Nilsson. Hela ABC:t kan ni avnjuta här. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1494032?programid=503

Skillnaden mellan kalas och kaos ÄR ofta en fråga om inställning.
Premiärmarschen. Studentflaken.
Kalas eller kaos?
Värdelös vederstyggelse eller Underbar upplevelse?

Premiär 2012. Foto Björn Qvardfordt.

Premiärmarsch 2012. Foto Björn Qvarfordt as usual.

Min inställning till studentflak har alltså förändrats. Och jag vet exakt när det skedde, även om jag har glömt både datum och årtal.

Men det var en varm försommardag för ett par år sedan, sen eftermiddag eller tidig kväll, och jag är på väg hemåt med tunnelbanan.
Jag tror det är vid Gullmarsplan hon kliver på, den barfota tjejen som doftar en intressant blandning av diverse alkoholhaltiga drycker – viss doft kommer ur porerna , annan ur kläderna. Ett inslag av svett finns väl också med i blandningen.
Varför hon inte har några skor vet jag inte, och det verkar inte hon heller veta.
”De bara försvann, jag vet inte när!” Det tycks heller inte bekymra henne det minsta.

Faktum är att hela hon ser ut ungefär som om hon har körts genom ett ångtröskverk. Om man nu kan se så glad ut efter en sån incident.
För glad, det är hon.  
Det strålar, det bubblar, det sjuder om henne. Hon är tamejfan helt, helt lyrisk.

Hon pratar i telefon. Oavbrutet hela vägen ut till Farsta. Högt. Men framför allt pratar hon lyckligt.

”Det är det roligaste jag gjort!”

Jag minns förstås inte om det var exakt de orden hon använde. Jag önskar att jag hade spelat in henne – ha hennes lyriskhet bevarad för eftervärlden. Men det var i alla fall innebörden i det hon sa. Och det uttrycktes upprepade gånger, på en mängd olika sätt, med olika detaljbeskrivningar av allt som utspelat sig under de senaste timmarna. Allt det som gjort henne så lycklig.

Medan jag lyssnade smittades jag av hennes glädje och efter den tunnelbaneresan är det svårt att inte unna någon att åka studentflak – för det var förstås det hon hade gjort. Hon hade tagit studenten med allt som hör till. (Corona-fria år, alltså.)

Och medan jag lyssnade började jag mer och mer höra vad det var hon beskrev:
Det var en karnevalsstämning. Det var en karneval av samma slag som en premiärmarsch eller en bortaresebuss. En äkta karneval där allt är tillåtet. En karneval som liknade de medeltida, om jag nu rätt läst mig till hur de kunde gå till.
En karneval där karnevalsdeltagarna tar över och väller fram, där allt handlar om att njuta och festa och synas och höras och dansa och skråla och vråla och svettas och ha rinnande smink och stå tätt tillsammans och hoppa och bara vara en av många i ett stim. Att få vara nersölad och ful och bara släppa loss. Att bli uttittad och känna: Det njuter jag av! För just idag är jag något som inte du är, just idag är det min dag, vår dag, den bästa dagen i mitt liv. Frihet och gemenskap. 100% extra allt.

Allt hon beskrev kände jag igen. Fast jag aldrig har åkt studentflak.

Det fanns, i alla fall mot slutet av resan från Gullmarsplan till Farsta, också ett stråk av vemod i hennes röst. ”Shit, jag önskar att det inte var över!” eller vad det nu var hon sa. Men det var tydigt att hon ville ta studenten igen och igen och igen. Helst minst en gång i veckan.

Och jag tänkte att jag borde knacka henne lite försynt på axeln och säga: Du, vet du om att det finns en möjlighet att få uppleva det igen?

Och sen förklara att hon varken skulle behöva gå om gymnasiet eller sälja sin själ till djävulen. Det skulle räcka med att hon gav den till Bajen.


Ett svar på ”Kaos, kalas och karneval”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *