Just idag är jag inte det minsta full

En solig söndag i maj. Malmö FF hemma. Och avspark först 17.30. Perfekt. Kunde det varit.

Kvällens match var en av de som jag sett extra mycket fram emot den här våren. Och även om jag brukar hävda att jag inte bryr mig så värst mycket om vilka vi möter (är det match är det match och då går man dit) så är vissa lag lite mer speciella än andra. 

Malmö Iff Iff. Ett lag som många i min generation har en speciell hatkänsla inför. De var -70- och 80-talets stora storlag, de var alldeles för bra, men inte bra som i roliga att se, utan bra som i att de vann och vann och vann, de spelade stundtals en extremt tråkig fotboll, nån sorts fotbollsmaskin som vann genom att tråka ut sina motståndare med offsidefällor och bakåtspel. Jag vet inte om begreppet Fotbollsmördare myntades med MFF i åtanke, men det var definitivt på de matcherna jag skanderade det först.

Lite extra hatkänsla – fast från andra hållet – hade det ju kunnat bli i år också, med skåningarnas Zlatan-sår ännu oläkta.

Hånet mellan klubbar, mellan klubbarnas supportrar, ska man inte förringa – det är en del av läktarkulturen och stundtals en väldigt rolig del.
”Vi kan nåt som inte ni kan … vi kan säga RRRRRRRRRRRRRR!” är fortfarande en absolut favorit bland humoristiska ramsor och jag fattar inte varför den aldrig riktigt fått fäste. (Melodi: Offenbachs Galop infernal aka cancan-sången.)  
Att vi just i år har ett lag med ett flertal skåningar som inte heller kan säga rrr, det skiter vi självfallet i. (Riktigt roligt hade ju för övrigt varit att dra ramsan mot Zlatan när hans breda leende blev synligt på storbildskärmarna. Mycket kan han, men säga rrrr … nä, där slår jag honom! Och jag tror faktiskt att hans leende hade blivit ännu bredare av en sån välkomsthälsning.)

Säsongskortsbaren, Söderstadion, 8 okt 2012. Det är troligen mannen till vänster som en gång myntade ”Vi kan nåt som inte ni kan – vi kan säga RRRRRRRRR. Foto: B Qvarfordt.

När man uppträder på scen säger De Där Som Vet att man ska inleda med lite vardagligt tramsprat, för att publiken liksom ska hinna vänja sig vid ens röst och sätt att prata, så att de blir lite bekväma innan man sätter igång på allvar.
Jag misstänker att De Där Som Vet har helt andra råd att ge för blogginlägg. Här ska man säkert gå rakt på sak, få folk på kroken och sen hala in.
Men orka.
Jag bloggar som jag vill. (En annan rams(trams)favorit: ”En bajare, en bajare, som super och slåss. Med en brödrost. Jag hejar som jag vill. Ruddamsvallen!” En KSMB-parafras som förekom inom en ännu snävare krets, avdelningen det absurdistiska hemreseskaldandet. Och jag vet att något som heter Ruddamsvallen inte existerar…)

Hur som helst så ger den där ramsan ger mig faktiskt en möjlighet att helt osökt glida över till dagens egentliga ämne. Nämligen: 

Supande.
Fotboll och alkohol. Fotboll och fylla.
Just nu, just idag, skulle jag nämligen, om allt gått enligt plan, varit lite lulligt gladfull. (Dessutom var det en request från publiken att skriva om matchdrickandet. Finns det andra önskemål om ämnen nån vill att jag ska fördjupa mig i, så går det bra att komma med förslag i nåt kommentarsfält. Men jag lovar absolut ingenting.)

Hur som. Denna dag som idag är:
Jag skulle ha varit ute på ön. Förhoppningsvis haft gäster över helgen.
Hammarbygäster, alltså.
Så hade vi vaknat i lugn och ro, ätit lite seg slapparfrukost och tagit 12.30-båten in till stan. Och på den hade vi hunnit med en två-tre öl var. Landat vid Slussen strax efter 15, intagit någon blåsig uteservering, svullat i oss nåt ätbart och hävt ytterligare några öl. Och sen mot arenan och avspark.

Hm. När jag skriver ovanstående inser jag att ”lite lulligt gladfull” kanske var en underdrift. Det här hade snarare blivit en av de matcher som jag efteråt haft lite svårt att komma ihåg. En sån där match som jag ser om hemma framför datorn några dagar senare, inte för att den var så fantastiskt bra (fast just den här skulle förstås har varit det, vinst med 3-0, faktiskt) utan för att jag åtminstone vill ha en uppfattning om vad jag inte kommer ihåg.

Ja. Det händer att jag dricker mycket i samband med fotboll. Det har även hänt att jag druckit för mycket i samband med fotboll. Liksom det hänt att jag druckit alldeles lagom. Eller ingenting alls.

Hos Vanligt Folk fanns det länge någon väl utbredd uppfattning om att idrott och alkohol inte hör ihop. Men delvis tror jag att man då blandade ihop spelare med publik.
Och jag tror också det fanns ett rätt stort klassförakt i den där fördömande synen på fotbollspublik. Till saken hör säkert också att fotboll i Sverige tidigare framför allt spelades på söndagar, det var alltså arbetsdag dagen efter. Jämför Storbritannien där den klassiska avsparkstiden var lördagar kl 15. Precis när pubarna stängt, och så var matchen klar strax innan de öppnade igen. Där har alltså öl innan och öl efter varit en självklar del av matchritualen för många, vilket det inte alla lika självklart varit här i Sverige. Här har istället de olika folkrörelserna rört sig sida vid sida och influerat varandra, idrottsrörelsen och nykterhetsrörelsen till exempel.

Så, det finns alltså sen gammalt en syn på att idrott och alkohol inte hör ihop. Inte bör höra ihop. Det är ena sidan.
Den andra är att idrottspublik – delar av idrottspubliken i alla fall – alltid har druckit. En av de största läktarskandalerna för Hammarbys del inträffade den 14 augusti 1980. Hammarby – Landskrona. Hammarby var bra det året, vi slutade femma. Landskrona åkte ur. Ändå vann De Dumma icke-RRRRR-sägarna den där matchen med 2-0. De tog ledningen en bit in i andra halvlek, frustrationen steg och steg, både på läktare och plan. Och så i minut 88: Ett horribelt missförstånd mellan vår mittback och målvakt, deras Mats Aronsson snappar åt sig bollen och rullar retfullt in den i öppet mål. Men, som om det inte var nog gör han efter det en tokrusning över halva plan, bort mot oss i klacken på långsidan och så visade han långfingret upp mot läktaren! (Och nu ska ni ungdomar fatta att det här var 1980 – den gesten var sprillans ny i Sverige och typ 53 gånger mer provocerande då än vad den är idag. Jag hade ännu aldrig utfört den själv. Jag tror det var första gången jag fick den riktad mot mig. Värre än om han hade moonat idag – och helt utan moonandets inslag av humor.)

Reaktionen var omedelbar – det haglade flaskor från läktaren. Och det var alltså inga läskflaskor vi pratade om. Inga plastflaskor. Utan öl- och spritflaskor i äkta, krossbart glas. Var skulle dessa flaskor ha kommit ifrån om det inte förekommit alkohol på läktaren?

Nu när jag googlade lite på denna match hittade jag följande på Wikipedia:  ”Incidenten gjorde även så att medhavd alkohol till Allsvenska matcher förbjöds.”
Det kände jag inte till, eller också har jag vetat men glömt det.
Men: Det var alltså tillåtet att ha med sig glasflaskor med sprit in på läktarna fram till början av 80-talet!

Så – fotboll och fylla är alls inget nytt.
Helg och fylla är heller inget nytt.
Rent historiskt finns det ett klart samband mellan fylla och fotboll.

Mycket har dock förändrats sedan dess. Både dryckeskultur och läktarkultur. Så jag släpper historiken och går över till nutiden.
Och kanske ska jag fortsätta på det personliga spåret: Varför dricker jag – en barnboksförfattare i övre medelåldern – i samband med matcher?

1) För att fotbollen är en fest. För att matchdagen är en festdag. Och i Sverige går fest och alkohol ofta hand i hand. Till mitt ”försvar” kan jag säga att jag inte festar så ofta i andra sammanhang. Jag har ingen bag-in-box som jag fredagsmyser med. Jag AW:ar inte. Jag åker inte till Åre och afterskiar. Jag festar inte ens på några bokmässor längre. Och jag har aldrig varit traditionalist i fråga om sånt som midsommarfirande och midsommarsnapsande. (Sill äter jag gärna och ofta, oavsett årstid och helst utan snaps.) Jag har heller aldrig haft något behov av att skapa sådana högtidstraditioner. Hammarby styr min kalender och därmed också mitt festande. Och det räcker gott.

2) För att jag tycker om att dricka alkohol. Jag tycker om att bli full. Jag blir glad. Jag har roligt. Så är det bara. Jag går – precis som många andra – in i ett tillstånd där jag kan slappna av. Där jag blir mer spontan. Där jag inte bryr mig så mycket längre. Där jag inte måste prova alla ord inne i huvudet innan de får komma ut. (Möjligen blir orden som kommer ut dummare än de varit om jag inte varit berusad. Men eftersom jag inte märker det så stör det i alla fall inte mig.)
Dessutom tycker jag att alla andra också blir gladare och roligare och trevligare. Och det kanske de blir. Precis som jag. Till en viss gräns. Som med allt. Förstås.

Tyvärr tycker jag inte alls lika mycket om att bli bakfull, och eftersom jag med åren blivit mer och mer bakfull så har jag också blivit tvungen att ransonera mitt drickande. Eftersom jag sällan klarar att ransonera mig när jag väl börjat dricka, så får jag istället ransonera tillfällena.
Och idag hade jag alltså planerat in att ha en sån dag. En skön fest- och vän-häng-dag. Jag hade tänkt kosta på mig att tillbringa måndagen i framstupa baksmälleläge för att få befinna mig i dagens alkoholstinna gemenskap. Ibland är det faktiskt värt det.

3) För att fotbollen bara till en viss del handlar om fotboll. Så här skrev en vän på fejan häromveckan: ”Det är ju inte ’bara’ fotbollen som saknas mig just nu! Polarna, snacket, stöket, biran, skratten, kramarna, resorna, stammishaken, rutinerna, glädjen och allt annat som hör ihop med fotbollen.”

Jag tjatar om detta. Men det får inte underskattas. Gemenskap, gemenskap, gemenskap.

Halmstad-Hammarby, 29 juli 2012. Foto BjörnQvarfordt

Jag skrev om studentflak och den typen av festande för några dagar sen. När gymnasieelever väl tagit studenten fortsätter många in på högskolan och där fortsätter det där festandet på olika studentikosa vis.
”Studentikost” är väl idag mer eller mindre ett skällsord. Det är i alla fall ett ord som används klart nedsättande.
Uppsluppen, skojfrisk, lössläppt dyker upp som synonymer i Words synonomlista.
Barnsligt, dålig humor, banalt, överspel fyller jag på med. Högskolestudenter som springer runt i färgglada overaller och utför märkliga spratt. Nollningar. Lössläppthet som ibland övergår i överspel som gränsar till övergrepp.
Och fylla. En väldig massa fylla. Ibland – eller ofta – med olika lekelement inblandade som en sorts märklig, liksom förlåtande faktor.

Förutom att fotbollsfans sällan skäms för sitt supande eller behöver gömma det bakom lekar, så finns det klara likheter med supporterkultur. Det finns i alla fall inslag som påminner om varandra.

Men, det studentikosa pågår bara några år! säger vän av ordning. Det är en ungdomskultur. Det varar några år. Sen växer de ifrån det. De växer upp.

Inom supporterkulturen är vi många som bara fortsätter. Och fortsätter. Och fortsätter. (Varför är det charmigare med en full och gapig 20-åring som ska bli jurist än en full och gapig 50-åring som är jurist? Är det ens charmigare? Är det inte precis lika ocharmigt för den utomstående?)

Grundfrågan kanske lyder:
Slutar de studentikosa studenterna för att de tröttnar och ”växer upp”? För att de blir ansvarstagande vuxna som har vuxit ifrån de ungdomliga nöjena?

Eller slutar de vara studentikosa för att möjligheten inte längre finns?

Är det vi som är barnsliga, som förnekar vår ”vuxenhet”?
Eller är det de som blivit tråkiga, som stelnat, som inte längre kan leva fullt ut fast de kanske både vill och skulle behöva?

Att jag döpte min bok om supporterkultur till Jag hör till de få som kan leva har förstås med det här att göra. Den där känslan som jag tror många supportrar delar – att man sällan är så levande som man är på läktaren. Att man där liksom lever till fullo.

Kan man inte göra det utan sprit, då?

Jo bevisligen. Två av personerna jag djupintervjuar i boken är nyktra alkoholister. Den ena pratar om hur läktaren var ett av de bästa ställena för honom som nybliven nykterist. Där blev han accepterad, precis som förut. En och annan gliring, visst. Men mest mötte han bara en väldig massa stöd.
Och eftersom fotbollen trots allt är i centrum, det finns en match vi samlas kring, det är inte sillen och nubben eller de studentikosa fyllelekarna som är i centrum, så går det alldeles utmärkt att delta i matchgemenskapen utan alkohol.
Sen kanske nykteristerna inte hänger riktigt lika mycket på krogen före och efter match som de gjorde när de drack. Och de åker hellre bil än Bajen Fans-buss hem från bortamatcherna. Men gemenskapen finns kvar. Någon drastiskt total-brytning krävdes inte. (Här ska också påpekas att båda dessa unga herrar bara delvis blev alkoholberoende pga Hammarby – det fanns mycket annat festande med i bilden också. Hammarby gav bara ytterligare tillfällen.)

Men jag kan också se på andra vänner att de blir lite tråkigare på läktaren de matcher eller perioder då de är nyktra. Stämmer inte in i sången lika snabbt, sjunger inte lika högt, kontrollerar känslorna någon mikrosekund extra.

Att det haglade flaskor mot Mats Arnesson den där augustimatchen 1980 berodde ju inte bara på hans långfinger utan också på att de där flaskorna var ordentligt tömda.

Alkoholen har en framsida och en baksida.
Flera framsidor och baksidor.
Oavsett i vilka sammanhang den förtärs.

Men just idag ville jag vara full! Och stark. Och glad. Och inte ensam.

No comments. Foto BQ.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *