Skit i att blogga – Bajen bäst ändå

En av de skönaste grejerna med att vara fotbollssupporter är att det finns väldigt få måsten.

Att jag har bestämt att jag ”måste” gå på alla hemmamatcher, det är något jag själv hittat på. Det är inget påbud från någon annan. Alltså måste jag inte det. Jag kan låta bli om jag vill. Stanna hemma.

Jag måste inte heller vara i tid. Det finns inget krav på att jag inte får missa avspark. Kommer jag till Dramaten blir jag inte insläppt, men på fotbollsarenan är det upp till mig om jag vill vara i tid eller ej. Jag kan gå hem om det är tråkigt. Jag måste inte ens vänta till pausen. Och om jag vill kan jag gå på toa eller köpa korv mitt under föreställningen.

Jag måste inte sjunga.
Jag måste inte stå upp.
Jag måste inte sitta ner.
Jag måste inte vara tyst.

Jag kan hångla, diskutera vattenförsörjningen i Nepal med bänkgrannen eller käka popcorn. Jag kan kolla mejl på mobilen eller sitta och sova. Jag kan följa varje steg min favoritspelare tar. Jag kan sjunga i 98 minuter och lite till. Jag kan vända ryggen till planen och hoppa i sidled. Och jag kan låta bli.

En supporter jag intervjuade hade som vuxen fått en ADHD-diagnos. Och hon menade att den där avslappnade gör-som-du-själv-vill-friheten var en av de grejer som gjorde att hon började älska läktarlivet. Andra sociala sammanhang har hon ofta svårt för. Det är så många måsten. Och allra värst är alla outtalade regler om hur man beter sig, på parmiddagar, företagsmingel eller bara med tjejgänget.

Jag har ingen diagnos (mer än möjligen MDP – Mycket Duktig Prokrastinerare, vilket å andra sidan är så normalt att det omöjligt kan bli nån diagnos av den funktionsstörningen) men jag älskar också det där anti-tvånget.

Sen är det klart att det även på läktaren finns vissa outtalade regler. Och det finns självutnämnda läktarpoliser (jag själv är det ibland) som kan säga åt dig att inte kolla mobilen utan sjunga istället, som tycker att du inte ska gnälla över bengalrök eller menar att en flagga framför ansiktet måste man tåla om man står på kortsidan (även om det är en bortamatch och det bara är kortsidan man är hänvisad till som bortasupporter). Eller som vrålar ”Sätt er ner!” åt gänget på sittplats som reser sig i ren spänningsextas när vi har frispark i farligt läge. Eller som vrålar: ”Ner med flaggan” när vi har frispark i farligt läge.

Men sånt är ändå mer undantag än regel. Regeln är att du kan göra lite som du vill, regeln är att du inte måste särskilt mycket alls.

Eftersom jag älskar anti-tvång och anser att Bajen i mångt och mycket står för anti-tvång så har jag bestämt mig för att missa avspark i dag. Att jag har bestämt att jag ska publicera ett blogginlägg varje gång Bajen skulle ha spelat, det är faktiskt bara något jag själv hittat på. Så därför låter jag bli. Bara för att jag vill. Eller inte vill. Jag missar avspark idag. Och sen får ni vara läktarpoliser om ni vill. Eller låta bli.

Sen att den här förklaringen blev lika lång som ett normalt blogginlägg för normala bloggare, det skiter jag i. Jag bloggar som jag vill. Eller inte.

Sittplats sitter kvar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *