Då, nu och sen. Eller: Mjällby not revisited.

Bäst jag säger det på en gång. Det här blogginlägget kommer bli rörigt och hoppigt. Kanske rörigare och hoppigare än något annat. För det är så mycket på en gång nu. I mitt huvud i alla fall. Så mycket jag vill säga samtidigt. Och jag vet inte om jag är kapabel att få ihop trådarna. (Å andra sidan – varför ska jag behöva få det? Nåt ska väl ni göra också, ni som läser, bind trådar ni.)

Jag skulle ha varit i Blekinge idag. I Mjällby. Eller snarare Hällevik, för det är där Strandvallen ligger och där skulle jag varit i dagarna tre. Och innan och efter match skulle jag varit på campingen och på stranden som ligger bara några hundra meter från arenan. Så var det 1980 och i år, 40 år senare, skulle vi ha försökt att återskapa den resan.

Men där är vi inte och ni vet varför.

Igår kom det en ny låt. En Bajen-låt.

Vid första lyssningen är jag långt ifrån helfrälst. Snarare besviken. Tycker att Magnus Carlson lyckades betydligt bättre med Vårsång och Platsen i mitt hjärta, vilka jag älskar. Den här nya … ja, den blir lite för svulstig för min smak. Men ändå – redan vid första lyssningen är det vissa ord, vissa fraser, som sitter som den där berömda smäcken. Då, nu och sen.

Under dygnet som följer fylls sociala medier av hyllningar. Den ena personen efter den andra, som jag känner och litar på, berättar om gåshud och tårar och lyfter olika citat ur texten.
Jag lyssnar igen. Jo, det kanske inte är så pjåkigt i alla fall. Låten sjunker in. Mer och mer. Både sjunker in och höjer sig.

När jag sen kopplar in bättre högtalare och jag hör sången utan problem blir allt ännu ett snäpp bättre. Fler och fler strofer lösgör sig ur textmassan. Och även jag blir tårögd. Vissa rader snubblar omkring på gränsen till att vara banala, men jag tror de håller sig på rätt sida. Eftersom de också är sanna.

Och jag inser att i princip varenda strof i den där texten skulle kunna bli rubrik för en längre utläggning, ett blogginlägg, varje rad en egen bok, en egen film.

Då, nu och sen.
Vi nöjer oss med det.
Dels för att det var den första frasen som stack ut för mig.
Men mest för att det är en sån där formulering som är så självklar att det är obegripligt att ingen sammanfattat det så förut.
Det är ju det som allt handlar om. Allt, precis allt, ryms i de där tre orden. Förlåt, fyra ord! Först tänkte jag lite slarvigt att ”ochet” inte var viktigt. Men det är just viktigt det är. Det är i ochet allt ligger. Det är där allt knyts samman. Hammarby är Då, Nu och Sen. Precis samtidigt.
Där är magin.

Då. Mjällby sommaren 1980. Som inte var ”Mjällby”, det var Halmstad och Mjällby.
Av någon märklig anledning var spelprogrammet det året sådant att vi hade två bortamatcher i tät följd, Halmstad 8 juni och Mjällby 11 juni.
Skolavslutning fredag 6 juni (som inte var helgdag då), söndagsmatch i Halmstad och onsdagsmatch i Mjällby. Det var som upplagt för en liten mini-borta-reseturné slash badsemester. Tylösand i Halmstad, Hälleviksstranden i Hällevik. Som alltså ligger ett stenkast från arenan. Kunde det bli bättre? Ja, kanske om matcherna legat i augusti och det varit bättre badtemperatur, men man kan inte få allt.

Kan ni tänka er hur många som Nu skulle göra en sån tredagarsresa?

var vi ett gäng inte större än att det går att räkna på två-tre personers fingrar. Ett gäng som väl egentligen bestod av tre eller fyra gäng som blev ett större gäng. På läktaren men också före och efter matcherna.

Matchen i Halmstad vanns med 4-2. Det var en sån där junidag när vädret växlade hejvilt. Under delar av matchen öppnade sig himlen och regnet öste ner. Men det var varmt och ingen brydde sig. Tvärtom. Regnet blev en del av grejen.

Vi stod på den gamla ståplatsläktaren utefter ena långsidan, placerad i den naturliga sluttningen och vattnet kom forsade uppifrån, ja, från himlen förstås, men också utefter marken, ner för läktaren som i ett litet vattenfall. Vi stod där med blöta skor och Farsta-Gurras sovsäck (han hade kommit med ett senare tåg och hade packningen med sig) flöt omkring och han bara skrattade och ryckte på axlarna. En världslig sak, liksom.

I matchen tog vi ledningen med 2-0, sen kvitterade HBK (Ja, jag har tjuvkollat på hifhistoria.se.) och strax därpå kom sommarregnet och Hammarby trivdes och vi vann med 4-2.

Vi sjöng väl de vanliga Bajensångerna, men med tilltagande regn blev det också ”I’m singing in the rain” och ”Regnet det bara öser ner …” och ”Mera regn, mera regn, mera regn” eftersom vi tyckte att mer regn skulle ge fler mål (eller var det nån annan match, mycket senare?).
Det här var ju på den tiden då vi var så få att allt gick att genomföra. Ett infall från någon och så hakade alla på. Nya sånger lanserades på uppstuds. Eller gamla sånger införlivades i läktarrepertoaren, med texter som inte alltid hade något med Bajen att göra. Men som var situationsanpassade på ett eller annat vis.

Billy Ohlsson, nyss hemkommen från proffsvändan i Tyskland, var det som gjorde vårt fjärde mål (77:e minuten) och jag är 87% säker på att vi då sjöng: ”Billy, du är vår ögonsten, Billy, du har så vackra ben!” och troligen även ”Billy Boy, Billy Boy, Billy Boy”. Båda rätt mycket standardreperotar, även om det ibland kunde vara Putte som hade så vackra ben.

Hur som: Segern var stor och glädjen var stor (Halmstad var ett storlag på den tiden – regerande mästare) och jag firade med att bada i fontänen på Stora torg, den med Europa och Tjuren, för dagen därpå skulle jag fylla 18 år och bli Tant, så det här var min sista kväll som fri och ung och bekymmerslös, typ. Sen skulle jag bli vuxen och ansvarsfull och för gammal för att göra sånt …

Nästa dag, födelsedagen, åkte vi alltså vidare till Mjällby. En krånglig resa med tåg och tågbyte och buss från Sölvesborg om jag minns rätt.

Större delen av vårt lilla gäng bodde på campingen. Fyra lyxlirare (såna där som hade jobb och pengar!) bodde på Strandhotellet. Jag och Helena och Mia var inga lyxlirare, vi hade ett orangefärgat 2-bäddstält men vi var små och rymdes och i förtältet eller vad det nu heter, det där lilla utrymmet mellan inner- och yttertält, stod en Hel Back Öl som de som hade åldern inne hade köpt ut. En hel back öl till tre tjejer i tre dagar … Jodå, de som hade åldern inne fick göra en ny vända till Systemet dag 2. Det var inte bara vi tre som hade räknat fel på konsumtionstakten.

Jag ska inte fördjupa mig i varenda detalj. Men oj vad jag minns när jag öppnade den här delen av hjärnan. Och här sitter jag ändå helt ensam, utan någon att bolla dessa minnen med.

Men vi har killen som varken gillade öl eller vin utan bara drack bananlikör, vi har de två 15-åringarna som fyllesomnade inne på Strandvallen och sov där natten före match, vi har han som hela tiden skulle spå alla för att ta reda på vem som älskade vem, vi har han som dök upp som nyblivet skinhead, det första vi sett så att vi alla måste känna på hans 3-mm-snagg och det här var alltså innan skinhead var lika med nazist, och vi har han som tvättade sina kläder i campingens tvättmaskin (för det är så skönt att det är rent när man kommer hem) och fick en egen ramsa ”Sigge Sagge Appe Pappe Tvättmaskin!” (om det var han eller kompisen som hette Asplund som blev Appe som blev Appe Pappe, det är jag inte säker på just nu). Och vi har tjejerna som snattade chips i kiosken och blev påkomna. Vi har läskautomaten på hotellet där det gick att lyfta upp glaslocket, snäppa av korkarna och så dricka ur flaskorna med sugrör. Vi har poolen som låg mellan campingen och stranden och som var stängd på natten men staketen var inte högre än att det förstås gick bra att bada där.

Och så var det jag som fyllde år och blev hissad, en hissning som förvandlas till kittlingsattack, och jag som sparkade vilt omkring mig och satte tåspetsen på mina Stan Smith (mitt allra första par måste det ha varit) i tinningen på Han som var uppenbart kär i mig och som fick hjärnskakning och fick ledas hem till hotellet. Och det var inte ens han som kittlade mig värst, storkittlaren klarade sig helskinnad ur situationen – verkligen inte rättvist. Den hjärnskakade mannen däremot blev sängliggande i ett drygt dygn, men lyckades pallra sig upp till matchen. (Nej, jag var inte kär tillbaka, och hälsade inte ens på honom där han låg skadskjuten i ett mörklagt hotellrum – jag tror hans förälskelse tynade bort efter det.)

Och sen var det match. Och det dök upp fler hammarbyare. Några som lumpade i Karlskrona och kom med militärlastbil (minns jag rätt här?), några som kommit med tåg men inte fattat att de borde varit med redan i Halmstad också. Och troligen några som bodde neråt de där trakterna. Vi var mer än dubbelt så många på läktaren nu som mot Halmstad.  

Och Han som skulle spå alla rusade rakt in till mittcirkeln strax före match. Med världens fånigaste paraplyhatt på huvudet stormar han plan, sätter sig på huk vid mittpunkten och ritar med fingret upp fyra rutor i gräset.
Vrålar mot oss på läktaren:
Jag ska spå er! Vem är i den här rutan!
Och vi vrålade ett namn. Kanske Schoultz.
Och i den här? Vi vrålade ett till namn. Peter Lind!
Tills alla fyra rutor var fyllda med var sitt namn.
Och sen vrålade han: Säg stopp! Och sen: Ett!
Och vi på läktaren såg på varandra och efter ett tag uppstod konsensus varpå vi vrålade ”Stopp!” och han sa den siffra han hunnit räkna till, och så räknade han noga igenom rutorna och en ströks. Och så upprepades det hela tills allt var avgjort: ”Alla älskar Peter Lind!” och jag hoppas Peter Lind blev väldigt glad över att vara så älskad.

Och inga vakter fanns och ingen avbröt leken och ortsbefolkningen flinade åt stockholmarna och skakade på huvudet och förstod inte riktigt om det här var en vanligt förekommande ritual.

Och så kom spelarna in och vi sjöng och det blev match och vi hejade och sjöng och ledde med 3-0 i halvtid och slutresultatet blev 4-0 och Billy Ohlsson var i högform. Och Mjällby var förstås extra illa omtyckta eftersom de inför den här säsongen hade försökt värva våra Thom Åhlund och Putte Ramberg! Men där fick de tji, för spelarna backade när de fattade fansens vrede, sorg och besvikelse.

Och sen var det beachparty och spelarna kom dit – ja, inte alla, men många – och lägerelden flammade och Gurra, som hade ett par grönvita hemsydda byxor, style Obelix, bytte byxor med Klasse Johansson, för utan vårdad klädsel fick Gurra inte komma in på Strandhotellet där resten av spelarna var. Och hur Gurra kom i Klasses byxor, det fattar jag inte än idag. Men vi som inte hade åldern inne stannade vid brasan med Klasse och andra spelare, och Ståbi lärde dem dansa moonstomp till Dag Vags Egyptian Reggae och tävla i vem som grävde djupast grop med dansfötterna, men jag minns inte vem som vann, och jag fick en öl – en Löwenbräu – av Anders Markström (MV) och blev evigt kär i honom i flera månader och mot slutet av natten drog samme Markström – eller var det Billy – bort Benet, som hade somnat, en bit från brasan när gipset började bli lite svart i kanten och så någonstans tog väl natten slut och alla gick hem och sov. (Utom Benet som sov där han sov och på morgonen var gipset ändå lite svartare än när vi lämnade honom där. )

Det var ett rätt avslaget gäng som morgonen därpå packade ihop och reste hem, en resa som jag har för mig tog minst 8 timmar med buss och tågbyte och allt sånt.

Då. Det där var Då. Jag ber om ursäkt för denna långa rant som kanske är mest rolig för mig och de som var med. Men Då är en så viktig del av Hammarby. Av oss. Av det Vi som Vi är. Och består alltid av en mängd små . Olika anekdoter, olika ögonblick, olika ramsor, olika vänner, olika gäng, olika tider.

Hammarby finns då, nu och sen.

Och Nu, idag, skulle vi ha varit i Mjällby. En bortamatch som jag hade sett framemot mer än mycket. Redan i höstas när det blev klart att Mjällby gick upp började tankarna dra iväg. Tänk om det blir en sommarmatch? Tänk om vi kan upprepa Mjällby -80-resan?

Och så kom det preliminära spelschemat strax före jul och yes! Inte högsommar, men en söndag alldeles i majs sista skälvande minut. Och en avsparkstid som gjorde det möjligt för folk att hinna hem och jobba på måndagen. Allt ordnat för en perfekt helg.

Jag bokade sängplatser på campingen. Jag började kontakta folk. Inte vilka folk som helst. Utan de som var med. De som var med Då.

Och det fascinerar mig. Hur många av de som var med då som fortfarande går. Som är regelbundna. Som aldrig slutat. Några vet jag inte vart de tagit vägen. Appe Pappe och hans kompis. Men de andra – dem skulle det helt klart vara möjligt att få tag på. Och alla jag hann prata med var på. Sen hur många som verkligen hade åkt. Det vet jag inte och får Nu aldrig veta. Fast kanske ändå. Det ska ju komma ett Sen. Av något slag. Fast då kanske Mjällby har åkt ut igen, och så dröjer det kanske tjugo år till. Fast då blir det väl en iskall april- eller novembermatch …   

Hur som: Jag hade någon inre bild av hur vi skulle samlas för ett gruppfoto, kanske bli spådda tillsammans för att få veta om Alla älskade någon annan Nu.
Att vi skulle ha ett eller flera beachpartyn. Vilka spelare skulle då gräva dansgropar i sanden? Skulle vi kunna locka ner Billy och Klasse, det skulle väl ändå inte vara omöjligt? Och hur skulle det bli med han som enligt ryktet är nån professor i Madrid, skulle det gå att få med honom? Och han som emigrerade till Norge och blev kock och inte kan prata svenska längre – skulle han haka på?

Jag hade någon idé om att göra en uppföljande genomgång, se vad det blev av oss, vi som då var mellan 15 och 25 och precis på tröskeln eller i början av vuxenlivet. Några är tyvärr döda, men de allra flesta lever och är mycket mer ”lyckade” än vad någon som såg oss då skulle ha förutspått. Vem kunde se att det var ett gäng blivande verksamhetsstrateger, bildlärare, fritidsledare, författare, professorer, brevbärare, bandykanslist, basketcoacher och ekonomiska rådgivare m m som stod där?

Och de allra flesta är fortfarande del av det Nu som är en följd av ett Då och vi kommer att vara där Sen.

Gemenskap, gemenskap, gemenskap. Det har jag tjatat om att Hammarby står för. Men har jag tjatat lika mycket om trygghet?

Den trygghet som bygger på att något är säkert. Stabilt. Kontinuerligt.

En trygghet som bygger på att man vet att det finns ett Då, ett Nu och ett Sen.

Ett svar på ”Då, nu och sen. Eller: Mjällby not revisited.”

  1. Professor i Madrid, kan det vara jag, Johan Bring?. I så fall har jag nu återvänt till Sverige Uppsala. Minns att vi firade Robban Nilssons i hans tält vilket förstördes och han och jag sov på läktaren på Strandvallen. Vi vaknade av vattenspridarna och en irriterad vaktmästare som tyckte vi skulle ta med kvarglömda ölburkar, halsdukar m.m. på vår väg ut.
    Var inte Putte Ramberg med och badade på kvällen?
    Du nämnde inget om vad Klasse rökte när han låg i Gurras sovsäck på stranden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *