Schyssta tjejer har grönvita hjärtan

Hundar kan ju bli löjligt glada. Ni vet de där klippen när husse eller matte kommer hem efter att ha varit hemifrån i månader och år? Det finns några med amerikanska soldater, bland annat. Eller det där klippet när det vuxna lejonet Christian återser sina mänskliga adoptivföräldar? https://www.youtube.com/watch?v=hLHdp_dL5Uk

Alltså, såna där scener där djur bara exploderar i glädje och inte vet vart de ska ta vägen.
Behåll den tanken, men lägg den åt sidan ett tag.

Sen är det jag, då. Som insett att jag är usel på att sakna. Jag verkar liksom inte fatta att jag saknar det jag saknar. Det sägs ju att man inte saknar kon förrän båset är tomt. I ett sånt läge skulle jag troligen rycka på axlarna och gå över till havremjölk.
(Huruvida jag förtränger saknaden eller bara är oförmögen att uppbåda dessa känslor, det låter jag vara osagt.)

För min del verkar känslorna alltså inte falla på plats förrän kon är tillbaka på sin plats igen. Först då är det som att jag fattar HUR stor saknaden varit.

Nu tänker ni er mig, sittande vid ett skrivbord i måndags. En vanlig arbetsdag ett drygt år in i en viss Covid-epidemi. Ett drygt år utan – ja, ni vet vad. Och så säger det pling och så kommer det ett mess.
”Vill du gå på matchen på lördag? Jag har fått mejl från Hammarby om att jag är en av de utvalda som bjuds på lunch i restaurangen på Tele2 bland sponsorer och VIPare. Vill du och Sven hänga på?”

Och det är NU ni ska plocka fram bilderna på hundar och lejon. För det var så det kändes. En störtvåg av glädje så stor att den tamejfan var på väg att golva mig helt. Vräka mig över ända. Äta upp mig inifrån. Fast på ett bra sätt.
Jag sprang runt och skrek. Maken sprang runt och skrek. ’Vill vi hänga på??!!?’ Vad fan tror du!??!! OM vi vill!

Jag hade liksom bara inte fattat hur mycket jag vill just precis exakt det.

Jag trodde verkligen inte glädjen skulle kunna kännas stark. Så överväldigande. Så … så … så … omöjlig att koppla bort. Och i morgon är det dags! I morgon!

Och ja, jag vet att det är oerhört orättvist.
Och ja, jag vet att det inte blir samma sak.
Och nej, jag vet inte ens om vi kommer att kunna skrika så det hörs ner till plan. Eller om vi kommer vara instängd i ett akvarium.
Om vi kan ha växelsång med de 8 i den ”riktiga” publiken.

Men jag kommer att vara där. På plats. Med de andra få som får vara med om detta. Jag hör till de få som får leva. Lite grann i alla fall.
Och det kanske ändå är början på en ny tid med fler i publiken längre fram och kanske fler och sen fler.
Och en dag, ja då ska hela läktaren resa sig. Igen.

Tack, Sara!
Och tack Hammarby Fotboll som slumpade fram just henne.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *