Sången ädla känslor föder

Jag är med i Sveriges största kör.

Det är en sån där alla-kan-sjunga-kör. Inga inträdesprov eller nåt. Bara att komma dit och öppna mun och ta ton. Eller o-ton.

Som alla andra körer har den uppehåll just nu. Jag ser i mitt facebookflöde att det verkar vara en av de saker som många verkligen saknar. Att få gå iväg en gång i veckan och fylla lungor och sträcka halsar och låta sången fylla salen.
Att gå ut på balkongen och sjunga Bella Ciao verkar funka i Italien (nåja, på enstaka ställen) men jag har inte sett så mycket liknande i Sverige.

Det är något med att sjunga i kör som handlar så mycket om glädje. Jag har läst någonstans att hjärnforskare kunnat visa att ”lyckocentrum” och ”sångcentrum” – eller i alla fall de delar av hjärnan som är väldigt aktiva när vi sjunger och när vi känner lycka, ligger väldigt nära varandra. Och att de verkar spilla över på varandra. Så att den som sjunger blir glad. Och att den som är glad vill brista ut i sång.

Att sjunga i kör handlar också mycket om gemenskap. Om att vara en liten del i en stor helhet. Om att skapa tillsammans. Att alla som är där vill och gör samma sak. Mäktigt blir det, när alla tar ifrån tårna.
Körsång verkar också vara en av många sysselsättningar där repetitionerna är minst lika viktiga som konserterna.

Min kör har inga repetitioner. Det är konsert varje gång!
Min kör heter inte heller något särskilt. Typ Hammarbys läktare, kanske? Nya Söderstadion-kören?
Men mycket mäktigare blir det inte.
20 000 – 30 000 som sjunger samma sak, samtidigt. Fast lite i otakt. Och helt utan krav på exakt tonträff. Sjunger du högt så spelar sånt ingen roll. (Det finns en del saker som jag retar mig på när jag går på fotboll – och folk som sjunger utan att ta i är definitivt en av dem. De där som sjunger som om de stod hemma i köket och gnolade lite. Läktarsång ska inte gnolas – den ska vrålas. (Magstöd, mina damer och herrar. Magstöd!) Spelarna på planen är som solisterna – strålande stjärnor, men utan resten av kören blir det rätt tomt.

Sången och skanderandet (det var mycket mer skanderande under 70- och 80-talen än vad det är idag) var absolut en av de saker som lockade mig till läktaren.
Och det var definitivt en av de saker som fått mig att stanna kvar. Jag undrar – på fullaste allvar – om jag hade fortsatt gå på fotboll i alla år om vi inte hade sjungit? Speciellt under de mer tröstlösa åren, när vi harvade och tröskade omkring i Superettan (vad är det som är så ”super” med den erbarmliga serien?). Då var det nog mycket sången som fick mig att gå dit.
Jag kunde sitta hemma och känna: Nä, jag har ingen lust, ingen som helst lust, att gå på fotboll. Idag är jag svag och trött och less och det skulle vara mycket skönare att bara stanna hemma. Men av någon sorts pliktkänsla så släpade jag mig dit.
Och det räckte med att ta några kliv upp mot läktaren och höra sången däruppifrån – för att veta i hela kroppen att jag visst ville vara där!
Och ska jag vara helt ärlig – det där som hände nere på planen kunde emellanåt bli sekundärt. Helt enkelt för att det ibland var så uselt att man bara vill glömma det.
Då var det liksom sången och vännerna som var mödan värt. (Och i viss mån den där vetskapen om att jag en dag, längre fram, skulle kunna säga: ”Jag slutade aldrig gå, hur dåligt det än gick.” Och förstås: För att det även då emellanåt kom en match som gav glädje. ”Sällan blir segrar så stora, som när man är van att förlora”, som Jonas Karlsson sjunger.)  

Sången är en sån självklar del av fotbollsupplevelsen för mig att jag har svårt att leva utan den. Har ni någon gång försökt se en fotbollsmatch på teve utan något som helst publikljud? Eller en film utan soundtrack. Det saknas en dimension. Färgen försvinner. Som att äta mat när man tappat smaksinnet. Gröt smakar smaklös gröt. Pölsa smakar smaklös gröt. Laxaladåb smakar smaklös gröt.

Och för mig handlar läktarupplevelsen alltså inte bara om att höra. Utan jag vill sjunga själv. Måste sjunga själv.

Några få gånger satt jag på ”fel” läktare på gamla kära Söderstadion. På det som brukade kallas ”gubbläktaren”.
En gång var det för att jag tog med mig min (redan då) gamla mamma. Jag tyckte att hon en gång i livet skulle få uppleva det som hennes barn ägnade så mycket tid åt, men ståplats hade varit överkurs, så det blev sittplats mittemot.
De andra gångerna var under säsongen 2012, då jag skrev Jag hör till de få som kan leva och några av de hammarbyare jag valde att intervjua och följa under matchdagar hade sina biljetter på den sidan.

Jag blev faktiskt förvånad över att upptäcka att det stundtals blev direkt plågsamt för mig att vara där. Att sitta ner. Och att inte få sjunga. (Jaja, det är klart jag fick, men det är liksom varken lätt eller roligt att sjunga ensam – och att gnola med lite stillsamt är alltså inte min grej. Det var ju också så att de flesta på den läktaren hade valt att sitta där för att de inte ville sjunga, så det var knappast läge för mig att komma dit och försöka dra igång dem.)

Det som slog mig under de matcherna, och som jag innan dess inte hade förstått, var hur mycket av min frustration som kanaliserades i sången. Att sjunga är ett sätt att ”göra något” i förhållande till det elände som sker nere på plan. Istället för att skälla och säga fula ord och spy galla över såväl med- som motspelare – och domaren förstås! – kunde vredens energi ta vägen via lungorna och omvandlas till sång.

När jag var yngre var jag övertygad om att vår sång lyfte spelarna. Det är jag lika inte säker på idag. I enskilda matcher, under enskilda matchsekvenser, ja. Då tror jag definitivt det har varit så – att sången styrkt spelarna, manat på och fått dem att prestera över det vanligt.
Tyvärr tror jag dock att sången emellanåt kan lyfta motståndarna mer. Våra egna spelare blir vana, kanske blir sången mest en ljudmatta efter ett tag? Medan många av de besökande spelarna bara upplever ett sånt läktartryck några få gånger om året.

Men på ett sätt bryr jag mig inte om vilket. Det är klart jag vill att sången ska mana på spelarna, men även om det kom någon forskare och visade på motsatsen … nog skulle jag vilja sjunga ändå? Fotboll utan sjunga? Det är typ lika meningslöst som fotboll utan Bajen. Kul någon gång ibland. Men inte en livsstil.

Det var kanske det jag insåg då 2012, under de där när matcherna när jag inte ”fick” sjunga, att jag sjunger främst för min egen skull. Det gör mig delaktig i helheten. Jag är en del av Allt det som sker. Jag njuter inte av stämningen. Jag är stämningen.

Och det skådespel som en fotbollsmatch med engagerad, sjungande publik är, det är ett skådespel som inte bara handlar om spelarna på planen. Vi på läktaren är både åskådare och deltagare. Vi är medskapare. Vi är soundtracket till filmen. Vi är kören i det antika dramat.

*Jag vet inte var det där citatet kommer ifrån. Det i rubriken alltså. Men jag tyckte det lät bra här. I det här sammanhanget. Själv har jag det från fröken Stork i Fablernas Värld – ett teveprogram som gick när jag var barn. Men jag tror fröken Stork citerar någon annan.)

Derbyfeber och passionsbrott

Idag skulle vi mött AIK.                  
Derby.
Hemmaderby.
Mer än fullsatt.
(Nåja, mer eller mindre, pga polisens märkliga villkorstrapperi med nedskärning av läktarkapacitet.)
Men rent mentalt: Mer än fullsatt.

Själv skulle jag haft haft nerverna utanpå kroppen och samtidigt i hela magen. Jag vet inte riktigt när derbydagar förändrades för min del, från att ha varit Stora Dagar att längta efter och se framemot, till att bli Stora Dagar jag helst vill slippa.
För så brukar det kännas. Det har blivit för mycket ångest.
När var det egentligen som ”Våndan inför en möjlig torsk” vägde över? Och vann över ”Förväntan inför en möjlig vinst”? För någon gång blev det så. En dag var det inte bara roligt längre, utan mest noja.

Och då har jag ändå aldrig haft en arbetsplats där det vimlat av andra fotbollsdårar. Inte sedan skoltiden har jag behövt infinna mig någonstans dagen efter en derbytorsk bara för att bli hånad och utskrattad. (Under de perioder då jag haft andra arbetsplatser än hemmakontoret har de oftast varit befriade från folk med större idrottsintresse. Och om det funnits några andra som jag så har de också varit som jag – dvs hammarbyare.)

Exakt hur jag hade känt just idag vet jag inte. Det hade berott väldigt mycket på hur det skulle ha gått i de första två matcherna.
Hade vi vunnit dem hade jag kanske känt rätt stor tillförsikt.
Om laget i de matcherna hade spelat som i slutet av förra säsongen, då hade jag nog rent av kunnat se framemot dagen. För även om vi skulle torska så skulle de ha presterat, och jag kunde ha gått därifrån med huvudet högt.
Förbannad, besviken och ledsen, ja. Men ändå inte helt förstörd.

Förstörd är ett starkt ord. Men fotboll skapar starka känslor. På gott och ont. Glädjen efter en derbyvinst kan man flyga på i flera dagar.
Och då är den andra vågskålen det mörker som väller in efter en riktigt vidrig torsk.
Sånt är livet. Toppar och dalar. Vill du ha det ena får du ta det andra. (Jag har aldrig riktigt gillat slättlandskap.)

Ett annat starkt ord är hat. Hat är en stark känsla. Och hat i fotbollssammanhang är ofta förknippat med derbyn. Eller andra matcher där det finns en ärkefiende.

”Måste ni hata så mycket?” kan man som fotbollsfan få höra. Och så förväntas man försvara att någon slagit någon annan på käften. Och det tänker jag inte försvara.
Men:

Fotboll handlar om vi och dom. Det går inte att komma ifrån. (Det gör det mesta annat i samhället också, på olika plan. Fast inte alltid lika tydligt eller uttalat.) Fotboll utan motståndare är meningslöst. Vi och dom finns inbyggt som en grundsten.

Historikern Torbjörn Andersson har i sitt verk ”Spela fotboll, bonnjävlar” i två delar (Brutus Östlings förlag, 2011 och 2016) visat att de klubbar som har lyckats bäst över tid i Sverige – idrottsmässigt och publikmässigt – i princip alltid har någon tydlig rival. Oftast en klubb från samma stad eller från en annan, närliggande ort. Medan klubbar utan tydliga rivaler har en tendens att blomma upp under en period för att sedan falna. Jag har inte boken här just nu och kan citera, men Östers IF är ett bra exempel. Fyra guld mellan 1968 och 1981. Stora profiler som Tommy Svensson, Anders Linderoth och bröderna Ravelli. Men inga riktiga rivaler. Och man får nog säga att klubben för en rätt tynande tillvaro idag. (Varför det aldrig uppstod någon riktig rivalitet med Kalmar FF får ni läsa själva i Anderssons bok.)

Det är som om kärleken till den egna klubben inte blir tillräckligt stark om det inte finns en rival att spegla sig mot. Stark kan den bli. Men inte tillräckligt stark för att bygga en identitet. En identitet som förmår att överleva även längre perioder av motgång. Utan identitet försvinner publiken långsamt. Inte alla, några förblir trogna, men allt för många sviker.

Det är klart man kan gå på fotboll utan att älska det ena laget. Man kan älska vacker fotboll. Njuta av skönspel. Bra spel lockar många åskådare.

Men supporterskap är något annat. Supporterskap är kärlek till ett lag, en klubb. Och det medför att man går till arenan även när där inte spelas vacker fotboll. Man kan njuta gränslöst av en usel match där inte en passning gått rätt och det enda målet är när motståndarnas mittback spelar egen målvakt som halkar och fumlar in bollen i eget mål. Det är inget som en opartisk fotbollsälskare njuter av, men Oj, så vi skulle kunna njuta!

Men som grundprincip. Att vilja att båda lagen sak vinna blir meningslöst – eller i alla fall passionslöst.

Älskar man passionerat så ligger känslorna på ytan. Tar över kroppen. Bubblande glädje, sprittande iver, kokande entusiasm som vill få utlopp. I sång. I glädjekramar. I målyra.
Men det innebär också att om allt går fel, om bollen studsar De Dummas väg, då finns det stor risk att allt blir tvärtom. Kärleken vänds till hat.

Eller … det kanske inte är kärleken det handlar om, för den finns ju kvar. Kärleken till den egna klubben, de egna färgerna, är för stark för att försvinna så lätt.
Det kanske snarare är besvikelsen över att förlora som vänds till hat?
Du är besviken. Känner dig sviken. Sviken på den uteblivna glädjen.
Egentligen är det ju det egna laget, din egen klubb, du är besviken på. Men att hata sina egna spelare – nä, det är snudd på tabu. Hallå, du är ju en supporter, du är där för att stötta ditt lag. Den man stöttar buar man inte ut. Alltså vänder du vreden mot motståndarna istället. Och då inte motståndarspelarna, utan deras ställföreträdare – motståndarfansen.

Ologiskt? Barnsligt?
Absolut.

Men fotboll handlar om passion. Och när det kommer till passion är det många som beter sig både barnsligt och ologiskt.

Hur ofta ser vi inte detta i kärleksrelationer? Hur vanligt är det inte att den bedragna partnern vänder sin vrede inte mot den otrogna maken/maken, som ju trots allt är den som har svikit, utan mot älskaren/älskarinnan. Är inte det av samma anledning som den bedragna supportern gör så? Du vill ju inte, du kan ju inte, hata den du älskar! Och även om du både hatar och älskar kan du inte hata partnern lika intensivt och öppet och hundraprocentigt som du kan hata din rival.
Du inser också att om du hatar och förbannar, så kan du inte samtidigt visa så mycket kärlek att din älskade kommer tillbaka till dig. För det är ju det du egentligen vill. Att allt ska bli som förr. Att allt ska bli som när det var som Allra Bäst. Segerjubel eller förlovningsyra – sak samma.
Alltså blir det lättare att vända vreden mot Den Där Dumma – den som kom och förstörde allt det roliga och bra som ni hade. Sen om relationen/spelet för länge sen blivit till skit, det är lätt att glömma i ett sånt läge. För du älskar den du älskar, oavsett om den ”spelat dåligt” en period.

Barnsligt, ja. Men fullt logiskt.
Absolut.

Bortaresebussnostalgi – 1978

På det ljuva 70-talet fanns det inga toaletter på bussarna. Det var inte för att det var några skraltiga SL-bussar. (Det var senare.) Nej, det här var schyssta turisbussar från bussbolaget Kristian Larsson, Uppsala.(Jag antar att de hade bra priser? Men kördes verkligen bussarna från Uppsala, eller hade de ett garage i Stockholm nånstans? Sånt undrade jag över då. Och nu.) Än idag går det i alla fall en ilning av lycka genom kroppen när jag ser en sån buss. Likt en Pavlovsk hund börjar jag dregla vid blotta anblicken. Präglad på Kristian Larsson Buss. Hur sjukt är inte det.

Hm. Toaletter var det. Eller bristen därpå.

Att det inte fanns toaletter på bussarna berodde helt enkelt på att det inte fanns toaletter på några bussar då. Möjligen på vissa extrema lyxbussar, men inte på vanliga långfärdsbussar. Och det här var alldeles vanliga långfärdsbussar. Fast från Uppsala.

Därför tog en bortaresa i princip dubbelt så lång tid som den hade kunnat göra, om bussen rullat hela tiden. Vilket den alltså inte gjorde. Eftersom det var pisspaus på pisspaus.
Rekordet för den första lär vara Liljeholmsbron – och då hade alltså bussen startat från Medborgarplatsen. Som var en parkeringsplats på den tiden och alltså lämplig samlingsplats inför bortaresorna. (Jag minns att Gurra brukade hissa sin fullstora Bajenflagga i en av flaggstängerna framför Medborgarhuset och åh, som jag minns känslan när man svängde om hörnet och såg den. Och därefter det grönvita gäng som stod där nedanför trappan och frös och väntade på den där blekgula bussen med blå dekor.)

Fast nu var det visst toaletter det handlade om. Det vill säga bristen på.

Ofta var det inte mer än en halvtimme mellan pisspauserna. Det kan vara så att ramsan ”Pisspaus! Pisspaus!” var den som hördes allra mest på resorna. Ofta började den skanderas i samma ögonblick som bussen rullade iväg från vägrenen. Visserligen på skämt. Men bara 10 minuter senare kunde det vara allvar.
Och det var oftast vid vägrenen man stannade. Ofta på nån åker, utan minsta buske för oss tjejer, som i och för sig var färre då. Å andra sidan blev vi duktiga på att hålla oss länge. Å tredje sidan drack jag inte så mycket öl under de där första bortareseåren. Berusningen i att bara vara med räckte långt.

Pisspauserna var inte bara av ondo. Varje pisspaus gav folk en naturlig möjlighet att röra sig i bussen. Att lämna sin plats. Kontaktytor uppstod. Det blev naturligt att börja prata lite med de andra.
Och även om vi satt kvar på våra platser kunde någon säga några ord när de gick förbi.
Eller också gick vi själva ut. Bara för att. Fast vi inte alls behövde pissa.
Och så började man snacka och surra och socialisera.
Det är nämligen främst på bortamatcherna man lär känna folk. Som sagt.

24 september 1978. Göran J och andra kort efter 3-2-segern mot Elfsborg.

Och ni som nu tror att man gick ut för att röka. Fel, fel, fel – rökte gjorde man ju i bussen, sånt behövdes det inga pauser för.

Åke Holmlin med mikrofonen.

De här åren var det också standard att en eller ett par spelare kom in i bussen efter match och tackade för stödet. Här Åke Holmlin som gjorde åtta matcher det året.

Just idag går du aldrig ensam

Idag begravdes Lasse Sandlin.
Sportjournalist på Aftonbladet i mer än 40 år.
Hammarbyare nästan lika länge:

”Med Hammarby var det så att jag var AIK-are när jag kom till Stockholm och började på Aftonbladet 1966. [- – -] Som yngst på redaktionen fick jag sällan skriva de allsvenska matcherna. Det skötte Nic Åslund, Bert Falk och de bredare grabbarna. Själv fick jag däremot ofta bevaka division 2 med Hammarby och en viss ”Nacka”. Senare också en viss Kenta Ohlsson. Det innebar att jag 1968 gick in som medlem i Hammarby IF.”

Saxat från Oddevolds (!) sida på Svenska Fans.

Jag kan inte säga att jag kände Lasse. Har väl träffat honom i något sammanhang, men inte mer än så. Ändå fick programmet från begravningssceremonin – som sändes via zoom för de som ville närvara – mig att börja gråta.

Kan det bli mycket vackrare än så?
Just idag är jag stark i ena änden och You’ll Never Walk Alone i den andra. Ja, inte konstigt att jag får tårar i ögonen.

Själv vill jag visserligen inte ha Just idag på min begravning. Jag kanske är för mycket ordperfektionist för det, en sån som tar varje ord på för stort allvar, som lägger vikt vid varje textrad. Att sjunga ”just idag mår jag bra” på en begravning skorrar därför fel hos mig. (Av samma anledning som jag tycker det var fel att spela den som inmarschlåt sista matchen på gamla Söderstadion, en dag då jag, och många med mig, definitivt inte mådde bra.) Men det är uppenbarligen så att jag är överkänslig här. Många andra tycks inte alls ha samma problem som jag. Den finns med på många begravningar. Och full respekt för det.

You’ll Never Walk Alone får däremot gärna framföras på min begravning. Jag håller inte på Liverpool. Har aldrig gjort. Kommer aldrig att göra. Men på grund av den vidriga Hillsboroughkatastrofen har klubbens alla supportrar ändå en plats i mitt hjärta. Och You’ll Never Walk Alone med sina många bottnar är kanske den allra vackraste läktarsång som finns. I den här videon t ex: https://www.youtube.com/watch?v=OV5_LQArLa0

Bortaresor

Hemmapremiären är speciell på sitt vis. En bortapremiär speciell på helt andra sätt.

Idag skulle jag ha varit i Borås.
Klockan 06.00 skulle jag frusen och trött ha stått på Gullmarsplan och väntat på en buss.
Jag skulle bara sovit 3-4 timmar. Har alltid svårt att somna tidigare än normalt och sover aldrig bra när jag är rädd att försova mig. Andra skulle säkert ha sovit ännu mindre – några skulle kommit mer eller mindre direkt från krogen.

Jag skulle ha mött idel bekanta ansikten. Det här var ingen ”officiell” buss, inte en Bajen Fans-buss, utan en ren kompisbuss. Fixad av en vän som fixar några såna resor per åt. Och även om inte varenda en ombord är nära vän med mig, så är många det. Och de andra är kompisens kompisar.
Så det skulle ha hälsats och kramats, skrattats och gaggats, gliringar skulle ha utdelats.
”Du har väl snittar till hela bussen nu, Anneli?”
”Åke? Nä, han är väl sen som vanligt!”
En och annan skulle knäcka första ölen redan där på parkeringsplatsen, i väntan på den där bussen som säkert skulle varit försenad som vanligt. Själv skulle jag nog vänta till framåt niosnåret. Försöka i alla fall. Men det är möjligt att det sagt pssstt från en burk även i min näve strax efter avfärd. För varför inte? Det är förväntan, det är gemenskap, det är glädje, jag är törstig. (Jag ska skriva en speciell krönika om fotboll och alkohol vid tillfälle – men idag får ni nöja er med följande: När Bajen spelar är det fest. När det är fest är det vanligt att dricka alkohol. Punkt.)

Så skulle bussen ha anlänt till slut och vi skulle ha vällt in, alla på en gång på jakt efter den perfekta platsen. Vilket sällan har någon betydelse i längden, eftersom de flesta ändå rör på sig under resans gång och ibland är din sittkompis en annan än nyss.
Några outtalade grundregler tycks dock finnas. Mer dans längst bak, mer sova längst fram. Och när det gäller bussar som avgår i ottan så kan de där reglerna gälla såväl dit- som hemresa. Några vill dra igång festen redan nu, efter en lång natts väntan. Andra vill först sova ut efter en lång natts festande.
Sånt brukar inte vara några problem. Är det något enstaka ord som för mig kan fånga essensen av en bortaresa så är det nog begreppet frihet.
Frihet att göra som man vill. Fast i grupp. Fast ändå som individ.
Sov eller dansa, var full eller nykter, sjung eller håll käften, dansa och skråla eller sitta inbegripen i ett djupt samtal om existensiella frågor med en gammal, tillfällig eller blivande vän för livet.
Frihet och trygghet.

Bortaresebussen är en bubbla. En rullande fest mot ett gemensamt mål. Samtidigt en rullande uppladdning inför den fest som komma skall – matchen, den gemensamma höjdpunkt då antalet deltagare kan räknas i fyrsiffriga tal istället för tvåsiffriga.
Och sen hemresan, som är efterfesten, eftersläckningen efter en kulmen som varit bra eller dålig, segerbröl eller gravöl, ett vältrande i fantastiska matchsekvenser eller en absurdistisk galghumor. Några av mitt livs absolut roligaste timmar har varit på väg hem efter just förluster, timmar då nattmörkret susat förbi och skämten byggts på i långa kedjor, fullkomligt omöjliga att återskapa eller återge. Men där glimtar ibland kan dyka upp i min skalle, ofta i form av enstaka strofer ur de märkliga sånger som skaldats fram i ett slags gemensam associationslek, en dadaistisk skaparverkstad.  

Det vore fel att säga att jag försjunker i minnen när jag börjar tänka på bortaresor. Det är mer som ett kalejdoskop. Olika minnesbilder virvlar förbi, så olika och ändå så lika.

Jag började åka i slutet av 70-talet. Första bortaresan – var det Norrköping eller Örebro? Jag blir tvungen att slå upp hifhistoria.se och kolla för att vara säker, och det var alltså Örebro. 10 september 1978. Norrköping var veckan efter. För när vi – jag och Madde – väl vågat åka på den första bortaresan fanns det inget tvivel om att vi skulle åka på nästa. Och nästa.
Det var sammanlagt fem bortamatcher kvar den hösten – vi var på alla.
Den tredje resan var just till Borås och bortamöte med Elfsborg. (Borås måste väl vara den stad där jag sett flesta bortamatcher? Får räkna vid tillfälle…) Till Norrköping hade det varit två bussar, nu var det bara en som var långt ifrån full, kanske var vi 30 pers, kanske färre.
Det här var samma höst som kvarteret Mullvaden på Krukmakargatan var ockuperat och stormades av polisen och jag minns hur vi på väg mot arenan, via en krog, gick mitt i gatan med grönvita flaggor och sjöng: Mullvaden ska räddas, aldrig ger vi upp! och Vi är ett träd med djupa, djupa rööö-ötter och att folk hängde ut genom fönstren och konstaterade: ”Det är en demonstration!” Det här var alltså så pass tidigt i den högljudda, utåtagerande supporterkulturens historia att det var mer naturligt för gemene man att koppla ihop fanor och sång med demonstrationståg än med fotboll.

Jag minns känslan av att ta över. Att få göra som man vill. Att vi var flest och bäst och vackrast. Fast vi bara var 30. Dessutom var vi bäst, eftersom vi vann matchen. Precis som vi gjort i Örebro och Norrköping.

Men nu hoppar jag. Tappar tråden. Det är så mycket som poppar upp. Så många minnen.
Och så mycket som var så totalt olikt mot hur det är idag. Sånt som jag bara måste få berätta om.
Men – jag inser också att ett blogginlägg inte bör vara hur långt som helst. Och det ska helst hålla sig till en sak. Någorlunda i alla fall. Så jag släpper minnen och nostalgin. Släpper jämförelser mellan då och nu. För stunden i alla fall. Något säger mig (jag själv, t ex) att det kommer att dyka upp ett antal kortare inlägg på temat Bortaresor förr och nu framöver.

Så, tillbaka till det jag egentligen tänkte skriva om. En av bortaresornas viktigaste funktion. Både för individen och gruppen. För helheten, även på hemmaplan. Nämligen: Vänskapsband.
Det är på bortaresorna vänskapsband knyts. Inte bara. Men enklast. Och oftast. Kanske också djupast.

Det var det Madde och jag upptäckte när vi åkt på vår första resa. Från att ha gått på hemmamatcherna och bara varit några i mängden, utan att ha pratat med några andra än varandra, blev vi nu en del av ett sammanhang. Vi klev in i kretsen.
(Några av de som var med på de där första resorna 1978 är nära vänner än idag.)

Du som inte är supporter, du som inte varit med: Tänk dig att du börjar en ny utbildning på en högskola.
All undervisning sker i stora föreläsningssalar. Om du inte är den sociala, extroverta personen som självklart tar kontakt med andra, frågar om nån ska med och fika osv, så är det fullt möjligt att gå på varje föreläsning utan att lära känna en käft.
Ni delar visserligen en gemensam upplevelse, efter ett tag börjar ni nicka igenkännande till varandra, kanske ber du att få låna en penna, växlar några ord med någon om innehållet i föreläsningen på vägen ut. Men det uppstår ingen direkt vänskap.
Så bjuds det till fest. Det är ingen enorm fest, utan en lagom stor, så det blir lätt att börja prata med varandra. Det finns en del alkohol med i bilden, vilket brukar underlätta. Du pratar, skrattar, knyter band, skaffar gemensamma minnen. Och efter den där festen – när du nästa gång kliver in på högskolan, ja då är du en annan. Du har en annan självklarhet i stegen. Du hälsar till höger och vänster. Du tvekar inte längre utanför fiket om du ska våga dig in – för nu är du inne i kretsen. I värmen av vänskap. En självklar del i en större helhet.

Jag kommer att tänka på ett medelålders par som jag snackade med första gången på en uteservering på Medis. Det var hemmapremiären 2014. Jag slog mig ner vid deras bord eftersom det bara var där det fanns lediga platser. Vi snackade lite löst, så där som man gör med hammarbyare man inte känner.
Nervöst? Vad tror ni om det och det nyförvärvet? Vad tror ni om säsongen som helhet? Går vi upp i år?
Det här var alltså den femte säsongen i Superettan. Det började kännas som förgjort. Och i de lägena blir jag oftast pessimistisk. Men de där två var mer segersäkra. ”Jag hoppas ni får rätt”, sa jag när de reste sig upp för att gå. ”Och om vi går upp, då lovar jag att bjuda på champagne. Då ses vi här efter matchen och då blir det skumpa!”

Jag minns inte exakt vart jag gick efter den där underbara matchen mot Jönköping 2 november 2014. En solklar 5-0-seger och äntligen tillbaka! Men jag vet att jag rätt långt framåt natten hamnade på Gröne Jägaren. Och jag hade väl bara precis hunnit få en öl i handen när jag blir mer eller mindre överfallen av ett par människor. ”Där är du ju! Det är ju du! Vi sa ju det!” Jag ska inte påstå att jag direkt kände igenom dem, för det gjorde jag inte, men det tog ju inte lång stund att fatta. ”Kommer du ihåg? På premiären? På Medis? Vi sa ju det!” Och champagne blev det.

Sen dess har jag stött på dem ibland, i vimlet. Bland annat i Östersund hösten 2018. Vi hade en avslutningsmatch däruppe som jag helst vill glömma. Resultatmässigt i alla fall. (Men – det blev faktiskt en helt okej flygresa hem och eftersittning på krog. En av de där gångerna då det uppstod helt galna sånger så att vi kunde skratta oss ur besvikelsen.) Men – paret från premiären 2014, var det ju jag skulle skriva om. De hade liksom jag och maken och några hundra till åkt upp dagen innan. Och nu satt de där i hotellfoajén, inte ensamma vid ett bort, utan mitt i ett större gäng. Och vi hälsade och snackade lite, så där som man gör. Jag minns inte exakt hur länge de har gått på Bajen. Om jag minns rätt har båda varit bajare hela livet och gått till och från, men riktigt regelbundet och tillsammans först i och med flytten till Nya Söderstadion. (Ni får rätta mig när vi ses nästa gång!) Men jag minns att de där i Östersund, med glädje och nästa lite förvåning, sa: ”Vi har börjat åka på bortaresor i år. Och det är ju först nu vi lärt känna folk!”
De har alltså gått på matcher tillsammans i många, många år. De har gått på krogen både före och efter match. Så åker de på en bortamatch – och efter det är de inne i gemenskapen på ett helt annat sätt.

Nu är det inte så att det handlar om slags initiationsrit. Det handlar inte om att man visar sig äkta genom att åka på bortamatch. Det handlar helt enkelt om tid. På en bortaresa finns det en oändlig massa tid att lära känna varandra.

Jag jämförde en bortaresebuss med en rullande fest. Men till skillnad från en ”vanlig” fest så är det här alltså en fest med ett mål. Det är ingen fest för festens egen skull – och det är befriande. Det gör att den blyga kan sitta avvaktande i ett hörn utan att känna sig utpekad. Det kanske inte är vad hon eller han mest drömmer om, men det är ändå okej. Betydligt lättare än att sitta ensam i ett hörn på en fest.
Du kan delta utan att vara aktiv. Du kan sitta och lyssna. Kanske få in en replik, rent av. Och definitivt stämma upp i sång. Och så då det där opåtvingade minglet som bara uppstår, när det är pisspaus, matpaus, krogstopp på orten.
Den som åker på bortamatch och inte pratar med någon – den har klarat av en bedrift större än att knorra in en hörna.
Såvida du inte sätter dig ensam i din egen bil, förstås. Och det kanske är en resa till en bortamatch, men det är ingen bortaresa, enligt min definition av ordet.

Det här inlägget blev långt och spretigt och rörigt. Precis som en bortaresa. Och nu ska jag spreta till det lite till:

Ja, det känns konstigt att inte stå på en läktare i Borås just nu.
Men – läget är som läget är.
Och just nu tänker jag extra mycket på två personer.

Dels på Johan, en av de som brukar åka med i just den buss jag skulle åkt med idag.
Han är läkare. Han är en av de som är intervjuad i Jag hör till de få som kan leva. Om bortaresor sa han bland annat så här: ”Men det är ju inte bara det [fest och galenskap]. Jag tycker vi i vårt gäng har haft ett rätt stort utbyte av varandra intellektuellt också, om man ska vara högtravande. Vi har kunnat snacka om saker, verkligen snacka. På bortaresebussarna, under de där oändliga timmarna hem genom mörka Smålandsskogar …”

Var Johan är just nu, var han jobbar just idag, det vet jag inte. Men att han jobbar och sliter och inte haft en lugn stund på veckor, det vet jag.

Och så går tankarna till en annan nära Hammarbyvän, ur ett annat kompisgäng, som ligger på sjukhus och får syrgas.

Ja, jag saknar att åka på bortaresa så att det snudd på gör ont. Men det finns annat som skulle göra mycket, mycket ondare.

Krya alla sjuka. Håll er friska alla friska. Platta ut kurvor och tvätta tassar och håll avstånd så ses vi igen i ett stort jävla grönvitt vimmel.

Innehållsdeklaration

Jag har under årens lopp ibland fått frågan varför jag inte bloggar om Hammarby.
Svaret har varit: Jag har inte tid.
Jag är författare och översättare till yrket. Det är mitt jobb att skriva. Att då skriva en blogg är inte avkoppling, utan påkoppling. En aktivitet som direkt konkurrerar med jobbskrivandet.

Att skriva mer om något jag redan skrivit en bok om är inte heller riktigt min grej. Oftast vill jag göra något annat, något nytt. Det är väl därför mitt författarskap är så pass spretigt.
Jag skriver dessutom långsamt. Ja, fingrarna rör sig fort över tangentbordet, men även en kort text gås igenom och skrivs om och fixas med i timmar, ibland dagar.

Men nu, denna märkliga vår, finns det plötsligt hela dagar i almanackan som liksom blivit över. 5 april 2020. Hammarby-Kalmar 14.30 står det fortfarande över hela fältet. En heldag och sen kalkylerade jag med en heldag till med baksmälla i bingen.
Likadant 13 april. 19 april. 22 april. Och så vidare, vecka efter vecka.
Dagar vikta åt Bajen.

Ja, ni fattar vart jag är på väg. Jag har inte haft tid – men nu har jag tid. Det frigörs tid, tid som jag redan har vikt för Hammarby. Alltså – ingen ursäkt längre.
Kan jag inte se Hammarby får jag väl blogga om Hammarby.

Och med Hammarby menar jag nu framför allt supporterkulturen kring Hammarby. Vilka spelare som gör vad, borde ha gjort vad osv – sånt är inget jag bör ägna mig åt, det finns många som gör det bättre. (Dessutom vore det ju väldigt korkat att börja skriva om sånt just nu, när inga matcher spelas.)
Men det jag kan göra är att skriva om tankar och funderingar kring supporterskap i allmänhet och Hammarby i synnerhet.
Exakt vad det blir vet jag inte än. Den som följer får se. Ni som läst Jag hör till de få som kan leva kommer delvis känna igen er, det är mycket möjligt att jag återvänder till samma teman som jag tar upp där. Kanske rent av återanvänder material. Men här på bloggen blir det garanterat i kortare format och med ett antal ytterligare års perspektiv och vishet (nåja …).

Ett blogginlägg per matchdag utlovar jag. Håll koll nära avsparkstid.
Sen kan det hända att det blir ytterligare några texter däremellan. Som den här veckan. Men hur många och hur ofta, det återstår att se.

Allt under förutsättning att just jag håller mig någorlunda frisk, förstås.

”Jag visste inte att tomheten var såhär jävla tom”

Rubriken är ett citat från Totte som brukar stå på samma bänkrad som mig på läktaren. Den dök upp i flödet några timmar efter den tänkta premiären. Och jag kan bara hålla med.
Jag har en märklig förmåga att gång på gång få för mig att Hammarby kanske inte är så viktigt för mig längre. Att jag, snart 58 år gammal, kanske håller på att bli vuxen. Ha!
För gång på gång bevisas motsatsen. Som i söndags. När tomheten var så jävla tom.

Pernilla, lärare till vardags och alltså inte direkt sysslolös i dessa dagar, skrev så här: ”Tog en promenad i Årsta med tjejerna jag annars säljer program med. Vi är vilsna, konstaterar vi. Vi är deppiga, sårbara och halva när vi inte får göra det vi borde. Det vi längtat och väntat till. Saknaden är enorm.”

Tomheten var tom.
Men på olika håll gjordes försök att fylla den.

På insta och facebook och twitter dök bilder på grönvita flaggor upp, flaggor som hängdes ut från balkonger och fönster, på Söder, i Söderort, i Bromma och Finland, på Fårö och i Vingåker. Nerplockade från väggen, nysydda eller framgrävda ur lådor på vinden. I brist på flaggor blev det även halsdukar, matchtröjor och påslakan.

För vad ska man göra – annat än att på något vis manifestera.
Att vi är Bajen, och vi är bäst ändå. Eller som på den här banderollen (foto: Romus Ramström) som hängdes upp vid Hammarby Sjö för några veckor sen:

För det gör vi. Vi kommer tillbaka. Just det vet vi.
En sak till vet jag: Att humor är en viktig ingrediens i detta. Galghumor. Coronahumor. Karantänshumor. Och Bajenhumor.

Någon satt framför datorn och livekommenterade en helt annan match. Med start 14.30. Två timmars sändning, av en inspelning från 2016.

Två bekanta gick fram och tillbaka över Skanstullsbron – 12 gånger, dvs en vända för varje inställd omgång. En vända för var och en av de matcher som det hittills är bestämt är inställda.

Efter matchen uppstod sen långa diskussiontrådar där man in i detalj debatterade den match som inte hade spelats.
Där tränaren blev ifrågasatt, där domaren blev sågad jäms med stortån, där anfallaren Khalili blev utskälld, varpå någon skällde på den som skällde, varpå denna givetvis omedelbart försvarade och förklarade sig: ”Ja. Va fan. Massor med frilägen, men inget mål. Förväntar mig minst ett hattrick varje match.”
Där någon ansåg att hela matchen var skit, medan en annan hävdade att det var den bästa matchen på länge.
Precis som vanligt, med andra ord. Precis som det brukar se ut och låta efter varje spelad match.

Allt på lek och blodigt allvar. Samtidigt. Precis som det är.
Hammarby är på lek och blodigt allvar. Samtidigt.

Idag är det (inte) julafton

Julen är inställd i år.
Det finns ett gäng böcker och filmer på det temat. Grinchen som stjäl julen, renen Rover som räddar densamma när tomten gått i strejk, Arne Norlins (hammarbyare för övrigt) lilla pärla God Jul om lilla Olle som lämnas ensam hemma på självaste julafton, när pappa blir hastigt sjuk och försvinner i taxi till sjukhuset tillsammans med mamma, Kajsa Kavat som måste sälja alla polkagrisarna …  
Ett tacksamt tema eftersom det är i princip varje barns värsta mardröm.
Ingen jul!? Otänkbart!

Om du är vuxen och tycker julen mest är stress och bök, försök då leta upp det där barnet inom dig, känn efter hur det skulle kännas inför ett sånt besked – det blir ingen jul i år.
Inte ”Det blir bara lite jul i år.” Inte ”Vi kan inte ha släktkalas som vi brukar, men du får förstås julklappar ändå.” Utan: Det blir ingen jul i år. Alltså inte minsta lilla pepparkaka, granruska eller flörtkuletomte. Inte minsta lilla paket att slå in eller öppna.
Noll. Nada. Zilch. Inkentinken.

För många fotbollssupportrar i vårt land är den allsvenska premiären en dag minst lika stor som julafton. Det är ett datum man längtat till, väntat på, planerat och laddat inför.

Ska man göra som förra året och året därförinnan, samlas med gänget så där som man har samlats i decennier nu? Ska man rent av boka bord på Jägarn eller Kvarnen i år – hoppsan, när man ringde i januari var allt redan uppbokat! Ska man bjuda in alla man lärde känna på fjolårets galnaste bortaresa till en grandios sillfrukost?
Eller – det kanske räcker fint med att ”bara” strosa runt på Söder, njuta av gemenskapen med kända och okända, hälsa till höger och vänster, kanske ta en öl i solen i Björns trädgård eller Medborgarplatsen. Sen marschera med tusentals andra över bron, trängas vid insläppen, inta sin plats på läktaren, höja halsduken och ta ton, en röst bland alla andra i Sveriges största kör. Känna i hela kroppen att Just idag är jag stark, för att därefter hålla en dödstyst minut för de som inte längre är med oss i år.
Och sen är matchen igång, med alla de känslorus som en sådan medför.

Det är en dag då man äntligen träffar alla vännerna igen.
Vissa har man lärt känna på annat håll – under skoltiden, genom jobbet eller kompisars kompisar eller hur det nu gick till, men det är mycket tack vare Hammarby som banden finns kvar.
Andra, kanske de flesta, är personer som man träffat på läktaren, i bortaresebussen, på krogen. Människor man troligen aldrig skulle ha lärt känna om det inte varit för Hammarby. En del har blivit vänner för livet, vänner som man har träffat och umgåtts med även under vinterhalvåret, på bandy, på handboll – eller faktiskt helt privat, så där som ”normala” människor umgås. Men de allra flesta träffar man just på matchdagar och inte annars. Ändå är det vänskapsband – eller ska man kanske kalla det gemenskapsband? – som är oerhört starka. Som blivit så starka eftersom man jublat och våndats tillsammans, lidit och hoppats och sjungit och firat. Starka känslor skapar stark gemenskap.

Det är en dag full av vänskap. En dag full av glädje. Förhoppning.
Andra matchdagar kan vara minst lika fyllda av ångest som förväntan, men premiären är något annat. Pressen och stressen och ångesten har ännu inte vuxit sig stor. Premiären är bara början av en lång säsong – än kan allt hända. Än har ingen förlorat.

”Jag känner mig som en damp-hundvalp på speed”, skrev en ung man vid namn Axel på sin facebooksida en premiär för kanske sju-åtta år sedan. Och något liknande kan vi känna allihop.

Det är kort sagt en dag då man känner sig mer levande än alla andra dagar.

I år – nada. Noll. Nada. Zilch. Fucking inkentinken.
Covid 19-året 2020 – året då fotbollspremiären försvann.
Det är en tuff vår för alla. Allra värst för de som drabbas av död och konkurs. Men också extra tuff för alla oss som älskar och följer en svensk fotbollsklubb. Alla dessa känslor, all denna värme, all den gemenskap som berövas oss.
          Det är tomt.