Schyssta tjejer har grönvita hjärtan

Hundar kan ju bli löjligt glada. Ni vet de där klippen när husse eller matte kommer hem efter att ha varit hemifrån i månader och år? Det finns några med amerikanska soldater, bland annat. Eller det där klippet när det vuxna lejonet Christian återser sina mänskliga adoptivföräldar? https://www.youtube.com/watch?v=hLHdp_dL5Uk

Alltså, såna där scener där djur bara exploderar i glädje och inte vet vart de ska ta vägen.
Behåll den tanken, men lägg den åt sidan ett tag.

Sen är det jag, då. Som insett att jag är usel på att sakna. Jag verkar liksom inte fatta att jag saknar det jag saknar. Det sägs ju att man inte saknar kon förrän båset är tomt. I ett sånt läge skulle jag troligen rycka på axlarna och gå över till havremjölk.
(Huruvida jag förtränger saknaden eller bara är oförmögen att uppbåda dessa känslor, det låter jag vara osagt.)

För min del verkar känslorna alltså inte falla på plats förrän kon är tillbaka på sin plats igen. Först då är det som att jag fattar HUR stor saknaden varit.

Nu tänker ni er mig, sittande vid ett skrivbord i måndags. En vanlig arbetsdag ett drygt år in i en viss Covid-epidemi. Ett drygt år utan – ja, ni vet vad. Och så säger det pling och så kommer det ett mess.
”Vill du gå på matchen på lördag? Jag har fått mejl från Hammarby om att jag är en av de utvalda som bjuds på lunch i restaurangen på Tele2 bland sponsorer och VIPare. Vill du och Sven hänga på?”

Och det är NU ni ska plocka fram bilderna på hundar och lejon. För det var så det kändes. En störtvåg av glädje så stor att den tamejfan var på väg att golva mig helt. Vräka mig över ända. Äta upp mig inifrån. Fast på ett bra sätt.
Jag sprang runt och skrek. Maken sprang runt och skrek. ’Vill vi hänga på??!!?’ Vad fan tror du!??!! OM vi vill!

Jag hade liksom bara inte fattat hur mycket jag vill just precis exakt det.

Jag trodde verkligen inte glädjen skulle kunna kännas stark. Så överväldigande. Så … så … så … omöjlig att koppla bort. Och i morgon är det dags! I morgon!

Och ja, jag vet att det är oerhört orättvist.
Och ja, jag vet att det inte blir samma sak.
Och nej, jag vet inte ens om vi kommer att kunna skrika så det hörs ner till plan. Eller om vi kommer vara instängd i ett akvarium.
Om vi kan ha växelsång med de 8 i den ”riktiga” publiken.

Men jag kommer att vara där. På plats. Med de andra få som får vara med om detta. Jag hör till de få som får leva. Lite grann i alla fall.
Och det kanske ändå är början på en ny tid med fler i publiken längre fram och kanske fler och sen fler.
Och en dag, ja då ska hela läktaren resa sig. Igen.

Tack, Sara!
Och tack Hammarby Fotboll som slumpade fram just henne.

Då, nu och sen. Eller: Mjällby not revisited.

Bäst jag säger det på en gång. Det här blogginlägget kommer bli rörigt och hoppigt. Kanske rörigare och hoppigare än något annat. För det är så mycket på en gång nu. I mitt huvud i alla fall. Så mycket jag vill säga samtidigt. Och jag vet inte om jag är kapabel att få ihop trådarna. (Å andra sidan – varför ska jag behöva få det? Nåt ska väl ni göra också, ni som läser, bind trådar ni.)

Jag skulle ha varit i Blekinge idag. I Mjällby. Eller snarare Hällevik, för det är där Strandvallen ligger och där skulle jag varit i dagarna tre. Och innan och efter match skulle jag varit på campingen och på stranden som ligger bara några hundra meter från arenan. Så var det 1980 och i år, 40 år senare, skulle vi ha försökt att återskapa den resan.

Men där är vi inte och ni vet varför.

Igår kom det en ny låt. En Bajen-låt.

Vid första lyssningen är jag långt ifrån helfrälst. Snarare besviken. Tycker att Magnus Carlson lyckades betydligt bättre med Vårsång och Platsen i mitt hjärta, vilka jag älskar. Den här nya … ja, den blir lite för svulstig för min smak. Men ändå – redan vid första lyssningen är det vissa ord, vissa fraser, som sitter som den där berömda smäcken. Då, nu och sen.

Under dygnet som följer fylls sociala medier av hyllningar. Den ena personen efter den andra, som jag känner och litar på, berättar om gåshud och tårar och lyfter olika citat ur texten.
Jag lyssnar igen. Jo, det kanske inte är så pjåkigt i alla fall. Låten sjunker in. Mer och mer. Både sjunker in och höjer sig.

När jag sen kopplar in bättre högtalare och jag hör sången utan problem blir allt ännu ett snäpp bättre. Fler och fler strofer lösgör sig ur textmassan. Och även jag blir tårögd. Vissa rader snubblar omkring på gränsen till att vara banala, men jag tror de håller sig på rätt sida. Eftersom de också är sanna.

Och jag inser att i princip varenda strof i den där texten skulle kunna bli rubrik för en längre utläggning, ett blogginlägg, varje rad en egen bok, en egen film.

Då, nu och sen.
Vi nöjer oss med det.
Dels för att det var den första frasen som stack ut för mig.
Men mest för att det är en sån där formulering som är så självklar att det är obegripligt att ingen sammanfattat det så förut.
Det är ju det som allt handlar om. Allt, precis allt, ryms i de där tre orden. Förlåt, fyra ord! Först tänkte jag lite slarvigt att ”ochet” inte var viktigt. Men det är just viktigt det är. Det är i ochet allt ligger. Det är där allt knyts samman. Hammarby är Då, Nu och Sen. Precis samtidigt.
Där är magin.

Då. Mjällby sommaren 1980. Som inte var ”Mjällby”, det var Halmstad och Mjällby.
Av någon märklig anledning var spelprogrammet det året sådant att vi hade två bortamatcher i tät följd, Halmstad 8 juni och Mjällby 11 juni.
Skolavslutning fredag 6 juni (som inte var helgdag då), söndagsmatch i Halmstad och onsdagsmatch i Mjällby. Det var som upplagt för en liten mini-borta-reseturné slash badsemester. Tylösand i Halmstad, Hälleviksstranden i Hällevik. Som alltså ligger ett stenkast från arenan. Kunde det bli bättre? Ja, kanske om matcherna legat i augusti och det varit bättre badtemperatur, men man kan inte få allt.

Kan ni tänka er hur många som Nu skulle göra en sån tredagarsresa?

var vi ett gäng inte större än att det går att räkna på två-tre personers fingrar. Ett gäng som väl egentligen bestod av tre eller fyra gäng som blev ett större gäng. På läktaren men också före och efter matcherna.

Matchen i Halmstad vanns med 4-2. Det var en sån där junidag när vädret växlade hejvilt. Under delar av matchen öppnade sig himlen och regnet öste ner. Men det var varmt och ingen brydde sig. Tvärtom. Regnet blev en del av grejen.

Vi stod på den gamla ståplatsläktaren utefter ena långsidan, placerad i den naturliga sluttningen och vattnet kom forsade uppifrån, ja, från himlen förstås, men också utefter marken, ner för läktaren som i ett litet vattenfall. Vi stod där med blöta skor och Farsta-Gurras sovsäck (han hade kommit med ett senare tåg och hade packningen med sig) flöt omkring och han bara skrattade och ryckte på axlarna. En världslig sak, liksom.

I matchen tog vi ledningen med 2-0, sen kvitterade HBK (Ja, jag har tjuvkollat på hifhistoria.se.) och strax därpå kom sommarregnet och Hammarby trivdes och vi vann med 4-2.

Vi sjöng väl de vanliga Bajensångerna, men med tilltagande regn blev det också ”I’m singing in the rain” och ”Regnet det bara öser ner …” och ”Mera regn, mera regn, mera regn” eftersom vi tyckte att mer regn skulle ge fler mål (eller var det nån annan match, mycket senare?).
Det här var ju på den tiden då vi var så få att allt gick att genomföra. Ett infall från någon och så hakade alla på. Nya sånger lanserades på uppstuds. Eller gamla sånger införlivades i läktarrepertoaren, med texter som inte alltid hade något med Bajen att göra. Men som var situationsanpassade på ett eller annat vis.

Billy Ohlsson, nyss hemkommen från proffsvändan i Tyskland, var det som gjorde vårt fjärde mål (77:e minuten) och jag är 87% säker på att vi då sjöng: ”Billy, du är vår ögonsten, Billy, du har så vackra ben!” och troligen även ”Billy Boy, Billy Boy, Billy Boy”. Båda rätt mycket standardreperotar, även om det ibland kunde vara Putte som hade så vackra ben.

Hur som: Segern var stor och glädjen var stor (Halmstad var ett storlag på den tiden – regerande mästare) och jag firade med att bada i fontänen på Stora torg, den med Europa och Tjuren, för dagen därpå skulle jag fylla 18 år och bli Tant, så det här var min sista kväll som fri och ung och bekymmerslös, typ. Sen skulle jag bli vuxen och ansvarsfull och för gammal för att göra sånt …

Nästa dag, födelsedagen, åkte vi alltså vidare till Mjällby. En krånglig resa med tåg och tågbyte och buss från Sölvesborg om jag minns rätt.

Större delen av vårt lilla gäng bodde på campingen. Fyra lyxlirare (såna där som hade jobb och pengar!) bodde på Strandhotellet. Jag och Helena och Mia var inga lyxlirare, vi hade ett orangefärgat 2-bäddstält men vi var små och rymdes och i förtältet eller vad det nu heter, det där lilla utrymmet mellan inner- och yttertält, stod en Hel Back Öl som de som hade åldern inne hade köpt ut. En hel back öl till tre tjejer i tre dagar … Jodå, de som hade åldern inne fick göra en ny vända till Systemet dag 2. Det var inte bara vi tre som hade räknat fel på konsumtionstakten.

Jag ska inte fördjupa mig i varenda detalj. Men oj vad jag minns när jag öppnade den här delen av hjärnan. Och här sitter jag ändå helt ensam, utan någon att bolla dessa minnen med.

Men vi har killen som varken gillade öl eller vin utan bara drack bananlikör, vi har de två 15-åringarna som fyllesomnade inne på Strandvallen och sov där natten före match, vi har han som hela tiden skulle spå alla för att ta reda på vem som älskade vem, vi har han som dök upp som nyblivet skinhead, det första vi sett så att vi alla måste känna på hans 3-mm-snagg och det här var alltså innan skinhead var lika med nazist, och vi har han som tvättade sina kläder i campingens tvättmaskin (för det är så skönt att det är rent när man kommer hem) och fick en egen ramsa ”Sigge Sagge Appe Pappe Tvättmaskin!” (om det var han eller kompisen som hette Asplund som blev Appe som blev Appe Pappe, det är jag inte säker på just nu). Och vi har tjejerna som snattade chips i kiosken och blev påkomna. Vi har läskautomaten på hotellet där det gick att lyfta upp glaslocket, snäppa av korkarna och så dricka ur flaskorna med sugrör. Vi har poolen som låg mellan campingen och stranden och som var stängd på natten men staketen var inte högre än att det förstås gick bra att bada där.

Och så var det jag som fyllde år och blev hissad, en hissning som förvandlas till kittlingsattack, och jag som sparkade vilt omkring mig och satte tåspetsen på mina Stan Smith (mitt allra första par måste det ha varit) i tinningen på Han som var uppenbart kär i mig och som fick hjärnskakning och fick ledas hem till hotellet. Och det var inte ens han som kittlade mig värst, storkittlaren klarade sig helskinnad ur situationen – verkligen inte rättvist. Den hjärnskakade mannen däremot blev sängliggande i ett drygt dygn, men lyckades pallra sig upp till matchen. (Nej, jag var inte kär tillbaka, och hälsade inte ens på honom där han låg skadskjuten i ett mörklagt hotellrum – jag tror hans förälskelse tynade bort efter det.)

Och sen var det match. Och det dök upp fler hammarbyare. Några som lumpade i Karlskrona och kom med militärlastbil (minns jag rätt här?), några som kommit med tåg men inte fattat att de borde varit med redan i Halmstad också. Och troligen några som bodde neråt de där trakterna. Vi var mer än dubbelt så många på läktaren nu som mot Halmstad.  

Och Han som skulle spå alla rusade rakt in till mittcirkeln strax före match. Med världens fånigaste paraplyhatt på huvudet stormar han plan, sätter sig på huk vid mittpunkten och ritar med fingret upp fyra rutor i gräset.
Vrålar mot oss på läktaren:
Jag ska spå er! Vem är i den här rutan!
Och vi vrålade ett namn. Kanske Schoultz.
Och i den här? Vi vrålade ett till namn. Peter Lind!
Tills alla fyra rutor var fyllda med var sitt namn.
Och sen vrålade han: Säg stopp! Och sen: Ett!
Och vi på läktaren såg på varandra och efter ett tag uppstod konsensus varpå vi vrålade ”Stopp!” och han sa den siffra han hunnit räkna till, och så räknade han noga igenom rutorna och en ströks. Och så upprepades det hela tills allt var avgjort: ”Alla älskar Peter Lind!” och jag hoppas Peter Lind blev väldigt glad över att vara så älskad.

Och inga vakter fanns och ingen avbröt leken och ortsbefolkningen flinade åt stockholmarna och skakade på huvudet och förstod inte riktigt om det här var en vanligt förekommande ritual.

Och så kom spelarna in och vi sjöng och det blev match och vi hejade och sjöng och ledde med 3-0 i halvtid och slutresultatet blev 4-0 och Billy Ohlsson var i högform. Och Mjällby var förstås extra illa omtyckta eftersom de inför den här säsongen hade försökt värva våra Thom Åhlund och Putte Ramberg! Men där fick de tji, för spelarna backade när de fattade fansens vrede, sorg och besvikelse.

Och sen var det beachparty och spelarna kom dit – ja, inte alla, men många – och lägerelden flammade och Gurra, som hade ett par grönvita hemsydda byxor, style Obelix, bytte byxor med Klasse Johansson, för utan vårdad klädsel fick Gurra inte komma in på Strandhotellet där resten av spelarna var. Och hur Gurra kom i Klasses byxor, det fattar jag inte än idag. Men vi som inte hade åldern inne stannade vid brasan med Klasse och andra spelare, och Ståbi lärde dem dansa moonstomp till Dag Vags Egyptian Reggae och tävla i vem som grävde djupast grop med dansfötterna, men jag minns inte vem som vann, och jag fick en öl – en Löwenbräu – av Anders Markström (MV) och blev evigt kär i honom i flera månader och mot slutet av natten drog samme Markström – eller var det Billy – bort Benet, som hade somnat, en bit från brasan när gipset började bli lite svart i kanten och så någonstans tog väl natten slut och alla gick hem och sov. (Utom Benet som sov där han sov och på morgonen var gipset ändå lite svartare än när vi lämnade honom där. )

Det var ett rätt avslaget gäng som morgonen därpå packade ihop och reste hem, en resa som jag har för mig tog minst 8 timmar med buss och tågbyte och allt sånt.

Då. Det där var Då. Jag ber om ursäkt för denna långa rant som kanske är mest rolig för mig och de som var med. Men Då är en så viktig del av Hammarby. Av oss. Av det Vi som Vi är. Och består alltid av en mängd små . Olika anekdoter, olika ögonblick, olika ramsor, olika vänner, olika gäng, olika tider.

Hammarby finns då, nu och sen.

Och Nu, idag, skulle vi ha varit i Mjällby. En bortamatch som jag hade sett framemot mer än mycket. Redan i höstas när det blev klart att Mjällby gick upp började tankarna dra iväg. Tänk om det blir en sommarmatch? Tänk om vi kan upprepa Mjällby -80-resan?

Och så kom det preliminära spelschemat strax före jul och yes! Inte högsommar, men en söndag alldeles i majs sista skälvande minut. Och en avsparkstid som gjorde det möjligt för folk att hinna hem och jobba på måndagen. Allt ordnat för en perfekt helg.

Jag bokade sängplatser på campingen. Jag började kontakta folk. Inte vilka folk som helst. Utan de som var med. De som var med Då.

Och det fascinerar mig. Hur många av de som var med då som fortfarande går. Som är regelbundna. Som aldrig slutat. Några vet jag inte vart de tagit vägen. Appe Pappe och hans kompis. Men de andra – dem skulle det helt klart vara möjligt att få tag på. Och alla jag hann prata med var på. Sen hur många som verkligen hade åkt. Det vet jag inte och får Nu aldrig veta. Fast kanske ändå. Det ska ju komma ett Sen. Av något slag. Fast då kanske Mjällby har åkt ut igen, och så dröjer det kanske tjugo år till. Fast då blir det väl en iskall april- eller novembermatch …   

Hur som: Jag hade någon inre bild av hur vi skulle samlas för ett gruppfoto, kanske bli spådda tillsammans för att få veta om Alla älskade någon annan Nu.
Att vi skulle ha ett eller flera beachpartyn. Vilka spelare skulle då gräva dansgropar i sanden? Skulle vi kunna locka ner Billy och Klasse, det skulle väl ändå inte vara omöjligt? Och hur skulle det bli med han som enligt ryktet är nån professor i Madrid, skulle det gå att få med honom? Och han som emigrerade till Norge och blev kock och inte kan prata svenska längre – skulle han haka på?

Jag hade någon idé om att göra en uppföljande genomgång, se vad det blev av oss, vi som då var mellan 15 och 25 och precis på tröskeln eller i början av vuxenlivet. Några är tyvärr döda, men de allra flesta lever och är mycket mer ”lyckade” än vad någon som såg oss då skulle ha förutspått. Vem kunde se att det var ett gäng blivande verksamhetsstrateger, bildlärare, fritidsledare, författare, professorer, brevbärare, bandykanslist, basketcoacher och ekonomiska rådgivare m m som stod där?

Och de allra flesta är fortfarande del av det Nu som är en följd av ett Då och vi kommer att vara där Sen.

Gemenskap, gemenskap, gemenskap. Det har jag tjatat om att Hammarby står för. Men har jag tjatat lika mycket om trygghet?

Den trygghet som bygger på att något är säkert. Stabilt. Kontinuerligt.

En trygghet som bygger på att man vet att det finns ett Då, ett Nu och ett Sen.

Skit i att blogga – Bajen bäst ändå

En av de skönaste grejerna med att vara fotbollssupporter är att det finns väldigt få måsten.

Att jag har bestämt att jag ”måste” gå på alla hemmamatcher, det är något jag själv hittat på. Det är inget påbud från någon annan. Alltså måste jag inte det. Jag kan låta bli om jag vill. Stanna hemma.

Jag måste inte heller vara i tid. Det finns inget krav på att jag inte får missa avspark. Kommer jag till Dramaten blir jag inte insläppt, men på fotbollsarenan är det upp till mig om jag vill vara i tid eller ej. Jag kan gå hem om det är tråkigt. Jag måste inte ens vänta till pausen. Och om jag vill kan jag gå på toa eller köpa korv mitt under föreställningen.

Jag måste inte sjunga.
Jag måste inte stå upp.
Jag måste inte sitta ner.
Jag måste inte vara tyst.

Jag kan hångla, diskutera vattenförsörjningen i Nepal med bänkgrannen eller käka popcorn. Jag kan kolla mejl på mobilen eller sitta och sova. Jag kan följa varje steg min favoritspelare tar. Jag kan sjunga i 98 minuter och lite till. Jag kan vända ryggen till planen och hoppa i sidled. Och jag kan låta bli.

En supporter jag intervjuade hade som vuxen fått en ADHD-diagnos. Och hon menade att den där avslappnade gör-som-du-själv-vill-friheten var en av de grejer som gjorde att hon började älska läktarlivet. Andra sociala sammanhang har hon ofta svårt för. Det är så många måsten. Och allra värst är alla outtalade regler om hur man beter sig, på parmiddagar, företagsmingel eller bara med tjejgänget.

Jag har ingen diagnos (mer än möjligen MDP – Mycket Duktig Prokrastinerare, vilket å andra sidan är så normalt att det omöjligt kan bli nån diagnos av den funktionsstörningen) men jag älskar också det där anti-tvånget.

Sen är det klart att det även på läktaren finns vissa outtalade regler. Och det finns självutnämnda läktarpoliser (jag själv är det ibland) som kan säga åt dig att inte kolla mobilen utan sjunga istället, som tycker att du inte ska gnälla över bengalrök eller menar att en flagga framför ansiktet måste man tåla om man står på kortsidan (även om det är en bortamatch och det bara är kortsidan man är hänvisad till som bortasupporter). Eller som vrålar ”Sätt er ner!” åt gänget på sittplats som reser sig i ren spänningsextas när vi har frispark i farligt läge. Eller som vrålar: ”Ner med flaggan” när vi har frispark i farligt läge.

Men sånt är ändå mer undantag än regel. Regeln är att du kan göra lite som du vill, regeln är att du inte måste särskilt mycket alls.

Eftersom jag älskar anti-tvång och anser att Bajen i mångt och mycket står för anti-tvång så har jag bestämt mig för att missa avspark i dag. Att jag har bestämt att jag ska publicera ett blogginlägg varje gång Bajen skulle ha spelat, det är faktiskt bara något jag själv hittat på. Så därför låter jag bli. Bara för att jag vill. Eller inte vill. Jag missar avspark idag. Och sen får ni vara läktarpoliser om ni vill. Eller låta bli.

Sen att den här förklaringen blev lika lång som ett normalt blogginlägg för normala bloggare, det skiter jag i. Jag bloggar som jag vill. Eller inte.

Sittplats sitter kvar.

Match på match på match

Jag ska erkänna en sak.
Ibland. Vanliga år. Ni vet såna där år när det spelas fotboll. Då kan jag tycka att maj är en rätt jobbig månad. Just eftersom jag älskar maj.
Nedanför mitt fönster i Farsta blommar häggen.
Inne i stan blommar redan syrenerna.
Den här tiden är den allra, allra vackraste på året. Enligt den där skomakaren som stängde sin butik mellan hägg och syren. Och enligt mig. Som mår allra bäst så här års.

För ett par år sedan blev jag dessutom med Stuga. Det är alltså ett relativt nytt inslag i mitt liv. Fortfarande något jag utforskar, även om jag också känner mig helt tillvand och inte kan tänka mig ett liv Utan.
Så här års vill jag helst sitta där nästan hela tiden. Och det kan jag ju, i princip, eftersom jag har ett jobb som tillåter det. Att skriva kan jag göra minst lika bra, om inte bättre, där ute.
Och så gärna bjuda ut vänner över helgerna för lite socialt häng. Och för att där är så fint att jag gärna vill dela det med andra.

Så: Jag vet att jag svor lite när jag såg årets matchprogram för maj månad. Då på den där tiden när man trodde att de där matchtiderna inte bara vara siffror på en skärm, tecken i en kalender, helt utan värde. Men så här såg det ut för årets två vackraste veckor:

Söndag 17 maj. Sirius borta. En bortamatch inom pendelavstånd, så nära att det vore snudd på tjänstefel att inte åka. Kvällsmatch gjorde det hela något bättre, kanske skulle det ha gått att få ihop hemresa från Ön med pendelns avgångstider, och packningen kan man visst låsa in på Centralen.

Torsdag 21 maj. Falkenberg hemma. Kristi flygarhelg. Jaha. Där blev den långhelgen starkt förkortad.

Måndag 25 maj. Örebro hemma. Skulle inte ha gått att förlänga ö-vistelsen åt det hållet, alltså.

Söndag 31 maj. Mjällby borta. Och eftersom jag var i Mjällby första gången det begav sig, i juni 1980, och eftersom det är en av de där riktigt roliga, minnesvärda resorna, en klassisk milstolpe i mitt bortareseliv, var det givet att vi skulle dit i år, 40-årsjubilera, liksom! Jag bokade stugor på campingen typ samma dag som det datumet gick från preliminärt till spikat. (Ja, jag torskade bokningsavgiften för 8 bäddar.)

Om jag sen lägger till att det under den här tiden i maj ligger minst två styrelsemöten/årsmöten som jag bör vara med på och lite vanligt smått och gott, ja, då vet jag ju att jag troligen skulle ha kunnat vistas i stugan på ön max 4-5 dagar.

Nu har jag gnällt tillräckligt mycket om mig. Jag är en grymt priviligerad person som kan styra över min egen tid oerhört väl. Och att jag prioriterar Hammarby högre än hägg och syren, ja, det kan jag definitivt leva med. Det är helt och hållet min egen torsk, liksom. (Fast gny lite kan jag väl få ändå?)

Men alla ni andra, ni som inte kan styra över er egen tid lika lätt?
Hur skulle ni ha hanterat de här veckorna?

Alla ni som har heltidsjobb och barn och familj och ålderstigna föräldrar och dessutom är ansvarstagande typer som inte smiter från bostadsrättsföreningens städdagar? Andra halvan av maj som alltid är fylld av studentfiranden och brännbollspicknick-AW och avslutningspicknick med dagis och vårkonserter och bröllop och hänryckning och fan och hans mormor. Och så lite hägg och syren, då.

Jag kan förstå att det blir slitningar i äktenskap där bara ena partnern anser att Hammarby kommer först. På det sätt som det ju gör. För oss som är som vi är.

I år skulle det ha handlat om tre helger på raken då det inte blir något Åka till landet. (Eller då Åka till landet blir kraftigt rumphugget i ena eller andra änden.) Och så en vardagskväll ovanpå det.
Hoppsan! Nu när jag skärskådar almanackan ser jag att precis varenda helg i maj skulle ha varit ”förstörd” ur åka till landet-synpunkt. Alla fem! (Eller möjligen fyra – för den som kunde tänka sig att skippa Mjällbyresan, då.) Valborgshelgen avslutades med derby på söndagen. Helgen där efter MFF hemma på söndagen.

Som tur är har ju inte alla landställen. Och har man det får man ju i viss mån skylla sig själv. Men ändå. Obegripligt många hemma- eller snudd-på-hemmamatcher under kort tid.

Vad vill jag egentligen säga?
Kanske vill jag bara reflektera över detta att jag ibland kan förbanna mitt Hammarbyberoende. Hur bunden man blir.
Bortamatcher kan jag missa. Jag måste inte åka till Göteborg och Gävle. Men hemmamatcher – då går man dit. Det finns liksom inte Att Inte. Det är ett val jag inte har.
Det där kan jag förbanna. Förbanna, förundras och förvånas över. Kanske vågar jag inte riktigt tillåta mig det valet? Är jag rädd för att upptäcka att jag klarar mig bra utan en och annan match?

Livet är fullt av så otroligt många val ändå. Och är man som jag en person med lättare beslutsångest, då kanske det är skönt att vissa saker är bestämda? När Hammarby spelar går man dit. Eller som Emil säger i boken: ”Alltså, när morsan har middan klar, då käkar man. Det spelar ingen roll ifall maten är äcklig.”

Då, hösten 2012, handlade resonemanget om varför vi gick fast spelet var uselt. Mer pölsa än hummer, alltså. Men det är delvis samma sak idag, trots att vi börjat närma oss hummernivån. En vana är en vana och om man börjar rucka på den vanan, då vet man inte vad som kan hända.

Alla människor behöver saker i tillvaron som är fasta. För många familjer, släkter, individer, är det högtider som jul och midsommar, den årliga kräftskivan på landet, skidresan med gamla gymnasiegänget. För mig är det fotbollsmatcher.

Johan, bror till Emil, sa så här: ”När jag hade småbarn, då var almanackan med inskrivna hemmamatcher skitviktig. Det var ett tillfälle då det var giltigt att försvinna hemifrån. Och det har aldrig varit något problem för nån av mina fruar.”
Bara två, ska kanske tilläggas. Fast inte samtidigt, ska kanske också tilläggas.

Andra personer jag intervjuade vittnade om större problem. Äktenskap som faktiskt spruckit för att partnern inte kunnat förstå – eller acceptera – att kärleken till Hammarby finns där som en faktor.

Men det finns också de som är medvetna om faran och handlar därefter:
Michal: ”Det var halvt på skämt, halvt på allvar, men bland det första jag sa till min tjej när vi träffades var: ’Bara så att du vet så är min största kärlek Hammarby’.”

Här några till reflektioner hämtade ur samma kapitel, Ska du på match nu igen?

Magnus: ”Hamnar man i en situation där partnern ställer ett ultimatum – Vad väljer du, mig eller Hammarby? – då kan det ju verka lite absurt att välja ett visst antal fotbollsmatcher framför relationen. Men samtidigt, en person som ställer såna krav är kanske inte rätt person. Det handlar inte om att matcherna är så enormt mycket viktigare än livspartnern, utan att livspartnern är fel.”

Gustav: ”Om vi tittar på den stora, breda allmänheten, så har de flesta inte några direkta passsioner. De har inte nånting som de verkligen brinner för. Familjen möjligen, men det är det enda de har. Jag började tänka på det här på allvar när jag och min förra tjej hade varit ihop ett halvår eller nånting och hon började bli mer och mer irriterad på att jag alltid prioriterade Bajen före allt annat. Om det var nån rolig fest hon ville att vi skulle gå på eller bara om vi inte hunnit ses så mycket. ’Vi har knappt haft en mysig hemmakväll på hela veckan, vi kanske kan ha det på söndag? Men, nähä, då ska du till Ljungskile på nån idiotisk match och gå upp sju på morgonen och komma hem tre på natten …’. Jag försökte säga att då kunde hon väl passa på och göra … hon kunde ju … och så kom jag inte på någonting för hon hade inga direkt passioner. Hon hade massa intressen, men ingen passion, och det går inte att jämföra.”

Gustav pratade också om att han mår både fysiskt och psykiskt dåligt om han inte kan närvara på matcherna.

Och vi är många som mår fysiskt och psykiskt dåligt nu, när det inte finns en enda match att gå på. (För det gör jag också, även om jag just denna maj skulle ha gnällt en del över spelprogrammet – men tusen gånger hellre det än detta!)

Och jag tänker att det skulle vara intressant att göra någon sorts studie över hur den här perioden över tid påverkar förhållanden där ena partnern är supporter och den andra mer eller mindre oförstående.

Kommer förståelsen för passionen att öka?
Eller minska?

Har det varit underbart att få fira maj ”i fred”? Att få åka till landet (om den inte ligger mer än 2 timmars bilresa från hemmet, förstås) och umgås hela familjen (utan några äldre släktingar förstås) helt utan hänsyn till nån idiotisk avsparkstid?

Eller kan det rent av bli så att en och annan inser att partnern faktiskt verkar må bra av de där utflykterna till Nya Söderstadion och andra arenor? Att en partner som klättrar på väggarna av fotbollsabstinens inte är så kul?
Att inse att det skulle vara skönt om hen försvann så att man själv fick vara ifred, även om det bara är någon icke-passion man vill ägna sig åt?
Att inse hur skönt det vore om partnern kunde dra iväg till sin älskade fotboll och göra av med lite överskottsfrustration?
Tänk om folk faktiskt upptäcker att den där partnern man blev kär i faktiskt inte är lika underbar om hon eller han inte får tanka lite Bajenenergi emellanåt?

Oro, bara oro – och så lite Björn Eriksson som inte gör saken bättre

För er som går in här på matchdagar och läser i hopp om att lindra saknar-fotboll-depressionen … Kanske är det lika bra att ni slutar läsa här och nu. För det här blir inget uppiggande tjoho-inlägg.
Ingen nostalgi eller liknande.
Det här är ett rätt desperat inlägg.

Jag är orolig. Vad fan händer med svensk fotboll?
Och i förlängningen – vad händer med Hammarby?
Vad händer med oss?

I fredags, 15 maj, skulle Svenska Fotbollförbundet och Föreningen Svensk Elitfotboll få besked. I fredags trodde vi att de skulle få besked när de träffade Folkhälsomyndigheten.
Kan vi börja spela 14 juni? Här är vårt medicinska protokoll, här är våra förslag, vi kan göra så här och så här och så här. Kolla Tyskland, de börjar spela utan publik, de gör så här och det kan vi också göra. Det måste vi också göra. Om vi ska överleva.

Folkhälsomyndigheten – eller snarade deras jurister, för det var bara de som var på mötet – svarade Njaha…

Eller ungefär så här om jag förstått det hela rätt: Men, vilket fint protokoll, det här ser ju bra ut. Fast: Computer says … Nooooo! (För er som sett Little Britain, alltså. För er andra: Det spelar ingen roll vad ni säger, vi lyssnar inte.)

Nu är det väl så att Folkhälsomyndighetens uppgift delvis är att säga Njaha … De har ett tydligt uppdrag: Att fixa folkhälsan så gott det går. Och det är till exempel därför de tycker det är viktigt att barn och ungdomar får träna, trots Covid-19, för det är bra för folkhälsan. Sånt är deras perspektiv.

Elitidrott handlar inte om folkhälsa – inte för spelarnas del. Inte för publikens fysiska hälsa heller. Därför ligger frågan om Allsvenskt spel inte särskilt högt upp på Folkhälsomyndighetens prioriteringslista. De har viktigare saker att tänka på, verkar det som. Jag kan delvis förstå det – de kan och ska inte ha koll på allt som ligger utanför deras expertisområde.

Men det funkar inte att säga: Njaha, vi vet inte, vi kan inget säga just nu, ni får besked ”sen” när vi går ut med riktlinjer om sommaren i stort, liksom, vi jämför er med camping och liknande sommaraktiviteter.

Det funkar inte för elitfotbollen.
Varje dag som tickar är en tickande dag. Snart är det försent.

Hur många klubbar överlever om inte serierna kommer igång i juni? Och hur ska serierna kunna komma igång i juni om inte besked kommer NU. Eller typ i förrgår.

Folkhälsomyndigheten har som sagt en aspekt på Covid-19, nämligen folkhälsan, det hörs liksom på namnet. Men det finns andra aspekter på en sån här kris. Ekonomiska, till exempel. Det är knappast Folkhälsomyndighetens uppgift att titta på dem. Det är då politiker och andra aktörer måste kliva fram och lägga sig i. Hjälpa till att göra avväganden. Den här och den här verksamheten måste hållas igång – trots smittspridningsrisker. Man måste säga: Det här är faktiskt Viktigt på Riktigt.

Och till exempel påpeka att det inte funkar att FHM buntar ihop frågan om elitfotbollsspel med den om ”andra sommaraktiviteter” om vilka det ska ges besked längre fram, alltså frågor om hur långt vi får åka på semestern och om det är okej att ha skrivarkollo för gymnasieungdomar eller vad det nu är. Fritidssysselsättningar, alltså.

Elitfotboll är inte en fritidssysselsättning. För oss som tittar, ja, men definitivt inte för spelarna. För dem är det ett jobb och en karriär.
Fotbollen är också en business, en ekonomi som omsätter miljarder, en hel bransch som kan vara på väg att totalkollapsa. Det har man fattat i Tyskland och andra länder där spelet nu är igång. Men i Sverige, som haft lindrigare restriktioner hela vägen: Computer says Nooooo…

Lars-Christer Olsson, SEF:s ordförande, var inte glad efter fredagens möte, kan man lugnt säga. Läs hans och Mats Enquists text på SEF:s sida. https://www.svenskelitfotboll.se/vi-accepterar-inte-ett-yrkesforbud/ Läs den!

Det är faktiskt något mycket märkligt i att fotbollen inte kan få dra igång, med spel utan publik. Varför ett yrkesförbud just mot elitidrottare och inte mot några andra branscher?

Jag har svårt att tro att detta inte på något vis hänger ihop med ett rätt djupt förakt som finns mot fotboll hos folk som själva inte är engagerade.
”22 idioter som jagar efter en enda boll! Ska det vara något att titta på? Gå ut och spring själv i stället.” Jag tror alla vi som älskar fotboll har hört den sortens repliker emellanåt. Det finns ett förakt mot all elitidrott som sitter djupt i olika delar av folksjälen. Uppepå det finns ett ännu större förakt mot supportrar. Och det föraktet finns både inom och utanför idrottsrörelsen.

En annan mycket märklig sak är att Riksidrottsförbundets ordförande, Björn Eriksson, kunde gå fram till journalister och ge besked om vad som beslutats på det där mötet i fredags, trots att han inte var med på mötet. Redan innan de som var med på mötet hunnit ut.

Ja, det här är alltså precis samme Björn Eriksson som är fd rikspolischef och fd utredare i regeringens så kallade Huliganutredning, samme Björn Eriksson som är fd allt möjligt i hur många styrelser och bolag och utredningar som helst, samme Björn Eriksson som delvis ligger bakom polisens så kallade Villkorstrappa, en fullkomligt katastrofal samling ”åtgärder” som varken klubbar eller fans eller poliser på fältet vill ha, en villkorstrappa som bara trappar upp motsättningar mellan fans och polis istället för att minska dem.

En hel del av det jag skrivit hittills har jag läst mig till i olika tidningar, och mycket i artiklar skrivna av Expressens Noa Bachner. Den här, t ex. https://www.expressen.se/sport/kronikorer/noa-bachner/bjorn-eriksson-tycks-vara-svaret-pa-allt/.
Frida Sundkvist och han gjorde också en ingående granskning av Björn Eriksson förra våren, då de avslöjade att han suttit på minst två stolar: ”Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson har dragit in miljoner som lobbyist för flera av Sveriges största vaktbolag – samtidigt som han i både regeringens och Riksidrottsförbundets namn har varit drivande i att polisen ska släppa säkerheten vid fotbollsmatcher till just privata vaktbolag.” https://www.expressen.se/sport/qs/i-idrottens-eller-vaktbolagens-namn/.
Märkligt nog tvingades inte Björn Eriksson avgå trots en rätt tydlig jävsituation. Märkligt nog sitter han kvar och är där och petar i saker han helst borde låta bli att peta i.

Och nu vet alltså Björn Eriksson märkligt nog vad Folkhälsomyndigheten ska besluta innan mötet är avslutat. Jag vet inte hur många hundar som ligger begravda, men nog skulle de räcka till en tre-fyra hundspann i alla fall.

Till saken hör att FHM bara verkar ha diskuterat sakfrågan med Riksidrottsförbundets ordförande, inte direkt med SvFF och SEF.

Under Riksidrottsförbundets paraply finns alla möjliga idrotter, på både amatör- och elitnivå. Men det är faktiskt en viss skillnad på skidskytte (en av de sporter Björn Eriksson vurmar mest för) och fotboll, det är skillnad på rodd och rodel och orientering och fotboll. De flesta idrotter som utövas i Sverige lockar få åskådare. De allra flesta idrotter har inte 2,5 miljoner besök på ett år. De allra flesta har ytterst få anställda.

Björn Eriksson är, som ni kanske redan förstått, inte en av mina favoritpersoner. Min syn och hans syn på fotbollsfans och läktarkultur skiljer sig rätt mycket åt, om man säger så.

Är jag paranoid när jag tror att Björn Eriksson skrockar glatt och gnuggar händerna åt att han äntligen får klämma åt alla fotbollsfans, nu när han fick chansen att sätta den pöbel han tycker vi är på plats?

Är jag paranoid när jag tror att det är hans supporterförakt som ligger bakom Tegnells tankar om att fotbollsfans skulle smitta sönder varandra på sportbarer om Allsvenskan drog igång? För vi är ju pöbel som inte fattar att sköta oss. Vi är ju en okontrollerbar massa som bara lyder pepparspray och batongslag och knappt det. (Sen att det där med trängsel på krogar borde vara restaurangbranschens problem och inte fotbollsbranschens, det verkar ingen bryr sig om. )

Titta också på det här citatet från SEF:S Lars-Christer Olsson, också det hämtat från Expressen: ”[det är] väldigt många som gjort uttalanden, både RF:s ordförande och representanter från Folkhälsomyndigheten, om en verksamhet som de uppenbarligen inte begriper.”

Lars-Christer Olsson säger alltså uttryckligen att Björn Eriksson inte begriper sig på elitfotbollen. Och jag och andra som läst huliganutredningen, https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2012/04/sou-201223/ – och då speciellt den andra delen – är mer än beredda att hålla med. Det är som sagt skillnad på skidskytte och fotboll – i alla fall ur åskådarsynpunkt.

Jag begär inte att Folkhälsomyndigheten ska vara insatt i alla de här turerna.

Men när SEF och andra talar om att det här inte funkar, ni måste lyssna på oss – då kunde de väl i alla fall försöka lyssna? Inte bara upprepa sitt Computer says Nooooo….  

Om inte annat så ur ett rent folkhälsoperspektiv.
Jag hörde en podd häromkvällen där man bland annat pratade om de mer långsiktiga, negativa effekterna av Covid-19. Som hur allt detta kommer att påverka människors mentala hälsa över tid. Depressioner som följer i spåren av isolering, ekonomisk kris med mera.

Jag skrev ovan att elitfotboll inte handlar om publikens fysiska hälsa.
Men jag funderar på den mentala ohälsa som faktiskt – och nu är jag helt allvarligt och seriös – följer av att det inte är några matcher.
För alla de människor som har fotbollen som en del av sitt blodomlopp? Som sitt vardagsrum? Som sitt andrum? Där matchdagar är dagar då tillvaron blir lite ljusare. Då man träffar folk. Då man umgås. Känner gemenskap. Blir sedd. Får synas. Matcherna kan vara en säkerhetsventil, ett tillfälle att lätta på trycket, släppa ut, släppa loss. Det kan också vara en energiboost. En stunds lycka, ett känslobad. (Även om vi för tillfället måste göra allt det där med minst två meters mellanrum och helst ensamma hemma i ett mer begränsat vardagsrum.)

Är inte såna stunder extra viktiga i tider då så mycket annat krisar? Då när så mycket är oro? Är det inte i såna tider man behöver de där andningshålen mer än någonsin?

För den som vant sig vid allt detta – hur länge pallar man utan?
Och vad händer på sikt? Om – eller snarare när – klubbarna går i konkurs?

Hur blir min och alla andra hammarbyares folkhälsa, alla andra fotbollssupportrars folkhälsa, om våra fotbollsklubbar lägger sig ner och döden dör?

Just idag är jag inte det minsta full

En solig söndag i maj. Malmö FF hemma. Och avspark först 17.30. Perfekt. Kunde det varit.

Kvällens match var en av de som jag sett extra mycket fram emot den här våren. Och även om jag brukar hävda att jag inte bryr mig så värst mycket om vilka vi möter (är det match är det match och då går man dit) så är vissa lag lite mer speciella än andra. 

Malmö Iff Iff. Ett lag som många i min generation har en speciell hatkänsla inför. De var -70- och 80-talets stora storlag, de var alldeles för bra, men inte bra som i roliga att se, utan bra som i att de vann och vann och vann, de spelade stundtals en extremt tråkig fotboll, nån sorts fotbollsmaskin som vann genom att tråka ut sina motståndare med offsidefällor och bakåtspel. Jag vet inte om begreppet Fotbollsmördare myntades med MFF i åtanke, men det var definitivt på de matcherna jag skanderade det först.

Lite extra hatkänsla – fast från andra hållet – hade det ju kunnat bli i år också, med skåningarnas Zlatan-sår ännu oläkta.

Hånet mellan klubbar, mellan klubbarnas supportrar, ska man inte förringa – det är en del av läktarkulturen och stundtals en väldigt rolig del.
”Vi kan nåt som inte ni kan … vi kan säga RRRRRRRRRRRRRR!” är fortfarande en absolut favorit bland humoristiska ramsor och jag fattar inte varför den aldrig riktigt fått fäste. (Melodi: Offenbachs Galop infernal aka cancan-sången.)  
Att vi just i år har ett lag med ett flertal skåningar som inte heller kan säga rrr, det skiter vi självfallet i. (Riktigt roligt hade ju för övrigt varit att dra ramsan mot Zlatan när hans breda leende blev synligt på storbildskärmarna. Mycket kan han, men säga rrrr … nä, där slår jag honom! Och jag tror faktiskt att hans leende hade blivit ännu bredare av en sån välkomsthälsning.)

Säsongskortsbaren, Söderstadion, 8 okt 2012. Det är troligen mannen till vänster som en gång myntade ”Vi kan nåt som inte ni kan – vi kan säga RRRRRRRRR. Foto: B Qvarfordt.

När man uppträder på scen säger De Där Som Vet att man ska inleda med lite vardagligt tramsprat, för att publiken liksom ska hinna vänja sig vid ens röst och sätt att prata, så att de blir lite bekväma innan man sätter igång på allvar.
Jag misstänker att De Där Som Vet har helt andra råd att ge för blogginlägg. Här ska man säkert gå rakt på sak, få folk på kroken och sen hala in.
Men orka.
Jag bloggar som jag vill. (En annan rams(trams)favorit: ”En bajare, en bajare, som super och slåss. Med en brödrost. Jag hejar som jag vill. Ruddamsvallen!” En KSMB-parafras som förekom inom en ännu snävare krets, avdelningen det absurdistiska hemreseskaldandet. Och jag vet att något som heter Ruddamsvallen inte existerar…)

Hur som helst så ger den där ramsan ger mig faktiskt en möjlighet att helt osökt glida över till dagens egentliga ämne. Nämligen: 

Supande.
Fotboll och alkohol. Fotboll och fylla.
Just nu, just idag, skulle jag nämligen, om allt gått enligt plan, varit lite lulligt gladfull. (Dessutom var det en request från publiken att skriva om matchdrickandet. Finns det andra önskemål om ämnen nån vill att jag ska fördjupa mig i, så går det bra att komma med förslag i nåt kommentarsfält. Men jag lovar absolut ingenting.)

Hur som. Denna dag som idag är:
Jag skulle ha varit ute på ön. Förhoppningsvis haft gäster över helgen.
Hammarbygäster, alltså.
Så hade vi vaknat i lugn och ro, ätit lite seg slapparfrukost och tagit 12.30-båten in till stan. Och på den hade vi hunnit med en två-tre öl var. Landat vid Slussen strax efter 15, intagit någon blåsig uteservering, svullat i oss nåt ätbart och hävt ytterligare några öl. Och sen mot arenan och avspark.

Hm. När jag skriver ovanstående inser jag att ”lite lulligt gladfull” kanske var en underdrift. Det här hade snarare blivit en av de matcher som jag efteråt haft lite svårt att komma ihåg. En sån där match som jag ser om hemma framför datorn några dagar senare, inte för att den var så fantastiskt bra (fast just den här skulle förstås har varit det, vinst med 3-0, faktiskt) utan för att jag åtminstone vill ha en uppfattning om vad jag inte kommer ihåg.

Ja. Det händer att jag dricker mycket i samband med fotboll. Det har även hänt att jag druckit för mycket i samband med fotboll. Liksom det hänt att jag druckit alldeles lagom. Eller ingenting alls.

Hos Vanligt Folk fanns det länge någon väl utbredd uppfattning om att idrott och alkohol inte hör ihop. Men delvis tror jag att man då blandade ihop spelare med publik.
Och jag tror också det fanns ett rätt stort klassförakt i den där fördömande synen på fotbollspublik. Till saken hör säkert också att fotboll i Sverige tidigare framför allt spelades på söndagar, det var alltså arbetsdag dagen efter. Jämför Storbritannien där den klassiska avsparkstiden var lördagar kl 15. Precis när pubarna stängt, och så var matchen klar strax innan de öppnade igen. Där har alltså öl innan och öl efter varit en självklar del av matchritualen för många, vilket det inte alla lika självklart varit här i Sverige. Här har istället de olika folkrörelserna rört sig sida vid sida och influerat varandra, idrottsrörelsen och nykterhetsrörelsen till exempel.

Så, det finns alltså sen gammalt en syn på att idrott och alkohol inte hör ihop. Inte bör höra ihop. Det är ena sidan.
Den andra är att idrottspublik – delar av idrottspubliken i alla fall – alltid har druckit. En av de största läktarskandalerna för Hammarbys del inträffade den 14 augusti 1980. Hammarby – Landskrona. Hammarby var bra det året, vi slutade femma. Landskrona åkte ur. Ändå vann De Dumma icke-RRRRR-sägarna den där matchen med 2-0. De tog ledningen en bit in i andra halvlek, frustrationen steg och steg, både på läktare och plan. Och så i minut 88: Ett horribelt missförstånd mellan vår mittback och målvakt, deras Mats Aronsson snappar åt sig bollen och rullar retfullt in den i öppet mål. Men, som om det inte var nog gör han efter det en tokrusning över halva plan, bort mot oss i klacken på långsidan och så visade han långfingret upp mot läktaren! (Och nu ska ni ungdomar fatta att det här var 1980 – den gesten var sprillans ny i Sverige och typ 53 gånger mer provocerande då än vad den är idag. Jag hade ännu aldrig utfört den själv. Jag tror det var första gången jag fick den riktad mot mig. Värre än om han hade moonat idag – och helt utan moonandets inslag av humor.)

Reaktionen var omedelbar – det haglade flaskor från läktaren. Och det var alltså inga läskflaskor vi pratade om. Inga plastflaskor. Utan öl- och spritflaskor i äkta, krossbart glas. Var skulle dessa flaskor ha kommit ifrån om det inte förekommit alkohol på läktaren?

Nu när jag googlade lite på denna match hittade jag följande på Wikipedia:  ”Incidenten gjorde även så att medhavd alkohol till Allsvenska matcher förbjöds.”
Det kände jag inte till, eller också har jag vetat men glömt det.
Men: Det var alltså tillåtet att ha med sig glasflaskor med sprit in på läktarna fram till början av 80-talet!

Så – fotboll och fylla är alls inget nytt.
Helg och fylla är heller inget nytt.
Rent historiskt finns det ett klart samband mellan fylla och fotboll.

Mycket har dock förändrats sedan dess. Både dryckeskultur och läktarkultur. Så jag släpper historiken och går över till nutiden.
Och kanske ska jag fortsätta på det personliga spåret: Varför dricker jag – en barnboksförfattare i övre medelåldern – i samband med matcher?

1) För att fotbollen är en fest. För att matchdagen är en festdag. Och i Sverige går fest och alkohol ofta hand i hand. Till mitt ”försvar” kan jag säga att jag inte festar så ofta i andra sammanhang. Jag har ingen bag-in-box som jag fredagsmyser med. Jag AW:ar inte. Jag åker inte till Åre och afterskiar. Jag festar inte ens på några bokmässor längre. Och jag har aldrig varit traditionalist i fråga om sånt som midsommarfirande och midsommarsnapsande. (Sill äter jag gärna och ofta, oavsett årstid och helst utan snaps.) Jag har heller aldrig haft något behov av att skapa sådana högtidstraditioner. Hammarby styr min kalender och därmed också mitt festande. Och det räcker gott.

2) För att jag tycker om att dricka alkohol. Jag tycker om att bli full. Jag blir glad. Jag har roligt. Så är det bara. Jag går – precis som många andra – in i ett tillstånd där jag kan slappna av. Där jag blir mer spontan. Där jag inte bryr mig så mycket längre. Där jag inte måste prova alla ord inne i huvudet innan de får komma ut. (Möjligen blir orden som kommer ut dummare än de varit om jag inte varit berusad. Men eftersom jag inte märker det så stör det i alla fall inte mig.)
Dessutom tycker jag att alla andra också blir gladare och roligare och trevligare. Och det kanske de blir. Precis som jag. Till en viss gräns. Som med allt. Förstås.

Tyvärr tycker jag inte alls lika mycket om att bli bakfull, och eftersom jag med åren blivit mer och mer bakfull så har jag också blivit tvungen att ransonera mitt drickande. Eftersom jag sällan klarar att ransonera mig när jag väl börjat dricka, så får jag istället ransonera tillfällena.
Och idag hade jag alltså planerat in att ha en sån dag. En skön fest- och vän-häng-dag. Jag hade tänkt kosta på mig att tillbringa måndagen i framstupa baksmälleläge för att få befinna mig i dagens alkoholstinna gemenskap. Ibland är det faktiskt värt det.

3) För att fotbollen bara till en viss del handlar om fotboll. Så här skrev en vän på fejan häromveckan: ”Det är ju inte ’bara’ fotbollen som saknas mig just nu! Polarna, snacket, stöket, biran, skratten, kramarna, resorna, stammishaken, rutinerna, glädjen och allt annat som hör ihop med fotbollen.”

Jag tjatar om detta. Men det får inte underskattas. Gemenskap, gemenskap, gemenskap.

Halmstad-Hammarby, 29 juli 2012. Foto BjörnQvarfordt

Jag skrev om studentflak och den typen av festande för några dagar sen. När gymnasieelever väl tagit studenten fortsätter många in på högskolan och där fortsätter det där festandet på olika studentikosa vis.
”Studentikost” är väl idag mer eller mindre ett skällsord. Det är i alla fall ett ord som används klart nedsättande.
Uppsluppen, skojfrisk, lössläppt dyker upp som synonymer i Words synonomlista.
Barnsligt, dålig humor, banalt, överspel fyller jag på med. Högskolestudenter som springer runt i färgglada overaller och utför märkliga spratt. Nollningar. Lössläppthet som ibland övergår i överspel som gränsar till övergrepp.
Och fylla. En väldig massa fylla. Ibland – eller ofta – med olika lekelement inblandade som en sorts märklig, liksom förlåtande faktor.

Förutom att fotbollsfans sällan skäms för sitt supande eller behöver gömma det bakom lekar, så finns det klara likheter med supporterkultur. Det finns i alla fall inslag som påminner om varandra.

Men, det studentikosa pågår bara några år! säger vän av ordning. Det är en ungdomskultur. Det varar några år. Sen växer de ifrån det. De växer upp.

Inom supporterkulturen är vi många som bara fortsätter. Och fortsätter. Och fortsätter. (Varför är det charmigare med en full och gapig 20-åring som ska bli jurist än en full och gapig 50-åring som är jurist? Är det ens charmigare? Är det inte precis lika ocharmigt för den utomstående?)

Grundfrågan kanske lyder:
Slutar de studentikosa studenterna för att de tröttnar och ”växer upp”? För att de blir ansvarstagande vuxna som har vuxit ifrån de ungdomliga nöjena?

Eller slutar de vara studentikosa för att möjligheten inte längre finns?

Är det vi som är barnsliga, som förnekar vår ”vuxenhet”?
Eller är det de som blivit tråkiga, som stelnat, som inte längre kan leva fullt ut fast de kanske både vill och skulle behöva?

Att jag döpte min bok om supporterkultur till Jag hör till de få som kan leva har förstås med det här att göra. Den där känslan som jag tror många supportrar delar – att man sällan är så levande som man är på läktaren. Att man där liksom lever till fullo.

Kan man inte göra det utan sprit, då?

Jo bevisligen. Två av personerna jag djupintervjuar i boken är nyktra alkoholister. Den ena pratar om hur läktaren var ett av de bästa ställena för honom som nybliven nykterist. Där blev han accepterad, precis som förut. En och annan gliring, visst. Men mest mötte han bara en väldig massa stöd.
Och eftersom fotbollen trots allt är i centrum, det finns en match vi samlas kring, det är inte sillen och nubben eller de studentikosa fyllelekarna som är i centrum, så går det alldeles utmärkt att delta i matchgemenskapen utan alkohol.
Sen kanske nykteristerna inte hänger riktigt lika mycket på krogen före och efter match som de gjorde när de drack. Och de åker hellre bil än Bajen Fans-buss hem från bortamatcherna. Men gemenskapen finns kvar. Någon drastiskt total-brytning krävdes inte. (Här ska också påpekas att båda dessa unga herrar bara delvis blev alkoholberoende pga Hammarby – det fanns mycket annat festande med i bilden också. Hammarby gav bara ytterligare tillfällen.)

Men jag kan också se på andra vänner att de blir lite tråkigare på läktaren de matcher eller perioder då de är nyktra. Stämmer inte in i sången lika snabbt, sjunger inte lika högt, kontrollerar känslorna någon mikrosekund extra.

Att det haglade flaskor mot Mats Arnesson den där augustimatchen 1980 berodde ju inte bara på hans långfinger utan också på att de där flaskorna var ordentligt tömda.

Alkoholen har en framsida och en baksida.
Flera framsidor och baksidor.
Oavsett i vilka sammanhang den förtärs.

Men just idag ville jag vara full! Och stark. Och glad. Och inte ensam.

No comments. Foto BQ.

Kaos, kalas och karneval

Jag nämnde ordet studentflak i förra inlägget. Som exempel på traditioner som är viktiga för dem som är uppväxta med det. Men inte lika självklart för dem som bara är snäppet äldre.

Några studentflak är inte tillåtna i år.
Det raljeras en del kring det där, både i vanliga och sociala medier.

”Det är väl fenomenalt att det äntligen kommer incitament till att skippa den där helt värdelösa flakvederstyggelsen! Hurra!” skriver en vän och hammarbyare i en facebooktråd.

Studentflak är alltså ungefär som bengalar för mig – jag har retat mig på dem, men fattar att det är viktigt för andra och kan därför numera acceptera dem.

Och jag tycker faktiskt genuint synd om de av årets studenter som går miste om något de längtat efter. Eftersom jag vet hur bittert det känns. Inte just studentflak, men grejen. Att ha sett fram emot något som sen bara inte blir av eller riskerar att frysa inne helt. Även om det kommer att spelas fotboll igen någon gång i framtiden. Vad har vi för lag då? Vad händer med Europaspelet som jag längtat efter sen Braga 2007?

Studentflak, var det. Och även om jag inte uppskattar företeelsen så tycker jag den får finnas. Vad som fick mig att vända i den frågan kommer jag strax till. Men först något som jag råkade höra på ”radion” igår – dvs på sr.se.

”På mänsklighetens tid ställde man ofta till det. Ibland ställde man till med kalas. Ibland ställde man till med kaos. Skillnaden mellan kalas och kaos var ofta en fråga om inställning …”

Ett litet utdrag ur ”Nonsensprinsessans ABC om mänsklighetens tid”. Essä presenteras det som, jag skulle hellre kalla det humoristisk betraktelse över vår samtid. Men det är ju jag det. Författare är Isabella Nilsson. Hela ABC:t kan ni avnjuta här. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1494032?programid=503

Skillnaden mellan kalas och kaos ÄR ofta en fråga om inställning.
Premiärmarschen. Studentflaken.
Kalas eller kaos?
Värdelös vederstyggelse eller Underbar upplevelse?

Premiär 2012. Foto Björn Qvardfordt.

Premiärmarsch 2012. Foto Björn Qvarfordt as usual.

Min inställning till studentflak har alltså förändrats. Och jag vet exakt när det skedde, även om jag har glömt både datum och årtal.

Men det var en varm försommardag för ett par år sedan, sen eftermiddag eller tidig kväll, och jag är på väg hemåt med tunnelbanan.
Jag tror det är vid Gullmarsplan hon kliver på, den barfota tjejen som doftar en intressant blandning av diverse alkoholhaltiga drycker – viss doft kommer ur porerna , annan ur kläderna. Ett inslag av svett finns väl också med i blandningen.
Varför hon inte har några skor vet jag inte, och det verkar inte hon heller veta.
”De bara försvann, jag vet inte när!” Det tycks heller inte bekymra henne det minsta.

Faktum är att hela hon ser ut ungefär som om hon har körts genom ett ångtröskverk. Om man nu kan se så glad ut efter en sån incident.
För glad, det är hon.  
Det strålar, det bubblar, det sjuder om henne. Hon är tamejfan helt, helt lyrisk.

Hon pratar i telefon. Oavbrutet hela vägen ut till Farsta. Högt. Men framför allt pratar hon lyckligt.

”Det är det roligaste jag gjort!”

Jag minns förstås inte om det var exakt de orden hon använde. Jag önskar att jag hade spelat in henne – ha hennes lyriskhet bevarad för eftervärlden. Men det var i alla fall innebörden i det hon sa. Och det uttrycktes upprepade gånger, på en mängd olika sätt, med olika detaljbeskrivningar av allt som utspelat sig under de senaste timmarna. Allt det som gjort henne så lycklig.

Medan jag lyssnade smittades jag av hennes glädje och efter den tunnelbaneresan är det svårt att inte unna någon att åka studentflak – för det var förstås det hon hade gjort. Hon hade tagit studenten med allt som hör till. (Corona-fria år, alltså.)

Och medan jag lyssnade började jag mer och mer höra vad det var hon beskrev:
Det var en karnevalsstämning. Det var en karneval av samma slag som en premiärmarsch eller en bortaresebuss. En äkta karneval där allt är tillåtet. En karneval som liknade de medeltida, om jag nu rätt läst mig till hur de kunde gå till.
En karneval där karnevalsdeltagarna tar över och väller fram, där allt handlar om att njuta och festa och synas och höras och dansa och skråla och vråla och svettas och ha rinnande smink och stå tätt tillsammans och hoppa och bara vara en av många i ett stim. Att få vara nersölad och ful och bara släppa loss. Att bli uttittad och känna: Det njuter jag av! För just idag är jag något som inte du är, just idag är det min dag, vår dag, den bästa dagen i mitt liv. Frihet och gemenskap. 100% extra allt.

Allt hon beskrev kände jag igen. Fast jag aldrig har åkt studentflak.

Det fanns, i alla fall mot slutet av resan från Gullmarsplan till Farsta, också ett stråk av vemod i hennes röst. ”Shit, jag önskar att det inte var över!” eller vad det nu var hon sa. Men det var tydigt att hon ville ta studenten igen och igen och igen. Helst minst en gång i veckan.

Och jag tänkte att jag borde knacka henne lite försynt på axeln och säga: Du, vet du om att det finns en möjlighet att få uppleva det igen?

Och sen förklara att hon varken skulle behöva gå om gymnasiet eller sälja sin själ till djävulen. Det skulle räcka med att hon gav den till Bajen.


Älskade, hatade bengal

Ni vet alla vilken dag det är och ni vet alla att det skulle ha varit rökfyllda läktare just nu. Min tanke är ju att lägga ut inläggen vid avspark – kanske borde dagens inlägg senareläggas en dryg kvart …?

Dags för avspark. 29 april 2018. Foto Björn Qvarfordt.

Bengaler och rökbomber – få saker delar dagens fotbollspublik så mycket. Många älskar dem.
Lika självklara på ett derby som halsdukar och sång. Något man inte kan tänka sig att vara utan. Doften, röken, spänningen. Det hör till. Det är en del av stämningen.
”No pyro, no party!”

Derbypepp. 29 april 2018. Foto Björn Qvarfordt.

Andra avskyr dem.
Röken som skymmer sikten, som sticker i näsan, som gör att domaren motar ut spelarna, som får avsparken att dröja.
”Det är väl trots allt matchen vi är här för att se!”

Att åsikterna går isär vet vi. Få debatter blir så hätska som när den här frågan drar igång på sociala forum. Kasta in en bengal i brasan och jäklar vad det tar eld. Hämta popcornen och luta dig tillbaka.

Man kanske rent av kan använda själva debatten som ett bevis på bengalernas betydelse. Googla pyroteknik eller bengaler och svensk fotboll och supportrar, eller några andra kombinationer av de orden, och det väller in högskoleuppsatser, tidningsartiklar, statliga utredningar mm mm.

Jag har inte gjort – eller hittat – någon grundlig, vetenskapligt förankrad attitydundersökning om var publiken i stort verkligen står i frågan. Kanske skiljer det sig också från klubb till klubb. Men utifrån att ha pratat supporterkultur med människor i decennier vågar jag påstå att fler hammarbyare är för än emot. Risken är förstås att jag missar ”vanlig publik” – här kan finnas ett stort mörkertal som faktiskt är emot, men jag tror inte det, och jag kommer dit längre fram.

Först kanske jag bara ska passa på och tala om att jag själv är relativt likgiltig inför bengaler som företeelse. Det vill säga: Jag personligen får inte gåshud av dem. De kom väl helt enkelt lite för sent för mig, jag var lite för gammal för att ryckas med och ibland tycker jag till och med att de är onödiga och störande. Det är som med andra traditioner – är du uppvuxen med studentflak kan du inte tänka dig att ta studenten utan. Är du över femtio är det mer troligt att du ställer dig rätt skeptisk till hela grejen. Eller bemöter det med en axelryckning.

Men att jag, på ett rent personligt plan, inte går igång på bengaler, behöver inte betyda att jag är neutral i frågan. För det är jag inte. Inte längre.

Jag har alltså pratat med många hammarbyare om bengaler. Framför allt gjorde jag det under det där året då jag jobbade med boken och intervjuade och pratade med 100-tals människor om läktarkultur. Och i fråga om bengaler blev jag förvånad. Det gick inte att komma ifrån: Det vimlade av folk som älskade bengaler.
Och det vara inte bara ungdomar, inte bara ultras, det var en hel del äldre, men framför allt: Det var i princip alla som varit ungdomar under en tid då bengalerna funnits på våra läktare.
Det i sin tur innebär att den första generationen bengalälskare nu är en bra bit över 40. För dem är bengaler en lika viktig ingrediens i Hammarbyismen, i det som är klubbens själ, som datumet 7 mars 1897 eller Just idag är jag stark är för mig. [Se förra inlägget om Brädor i en båt om du vill fördjupa dig i det.]

Obs: Som alltid kan sånt här skilja sig stort på individnivå. Jag vet 80-åringar som älskar bengaler och 20-åringar som är emot. Men generellt tycker jag mig se att fler som är ”yngre” också är för.

Samma sak gäller astmatiker. Man måste titta på individnivå.
Det finns de som vittnar om att de får svåra astmaanfall av röken. Och då är det så.
Sen finns det andra astmatiker som vittnar om att de kanske hostar lite mer än annars i några minuter, men vem gör inte det? (För egen del är vissa ämnen som finns i hår- och hudprodukter ett betydligt större problem än bengalrök – det finns vänner och bekanta som jag aldrig står bredvid på läktaren eller sitter nära i en bortaresebuss, eftersom jag reagerar starkt på deras produkter. Ska inte sånt också förbjudas från läktarna i så fall? Det där var en parentes och det är därför den står inom parentes. Men ändå inte helt oviktig, kanske. På samma sätt som att jag försöker undvika närkontakt med lukter som ger mig problem, kanske bengalastmatiker kan söka sig till andra läktare vissa matcher?)

Vare sig man är för eller emot så finns det en sak med bengaler som är svårt att bortse från: Det är något som lockar fler individer till läktaren. Ja, det har skrämt bort en del, men jag vågar påstå att det är färre som skrämts bort av bengaler än som tillkommit tack vare dem.
När jag ställde frågor av typen ”Hur kom det sig att du blev hammarbyare? Hur kom det sig att du började gå regelbundet på matcher?” så var det påfallande många som nämnde bengalerna. Hur snyggt det var. Hur fascinerande. Hur man som 12-åring satt på gubbläktaren och tittade mer mot klacken mitt emot, på flaggor, bränningar, tifon och konfetti.  

Bengaler gjorde alltså sitt inträde under 90-talet. Tifon likaså. Viktiga pusselbitar.
Under 80- och början av 90-talet var svensk fotboll i stor kris. Publiksiffrorna dalade och nådde bottennivåer. Mellan åren 1986 och 1998 gick det allsvenska publiksnittet aldrig över 6000 åskådare per match. Inte ett enda år.
Vårt hemmaderbyt mot Djurgården den 6 maj 1990, alltså nästan exakt 30 år sedan idag, drog 7 152 (!) personer till Söderstadion. (En match vi för övrigt vann med 3-0 efter två mål av Lasse Asp och ett av Michael Andersson.) Tänk er att ett hemmaderby idag skulle ha haft den publiksiffran!
Nä. Det går inte.

Förra året var det allsvenska snittet 9 165. Inte riktigt en dubblering från bottenåren, men nästan.
Några klubbar, som Falkenberg och dom där i Eskilstuna, drog ner. Andra drog upp.
Under 2000-talet har dock det allsvenska snittet krupit över 10 000 flera några gånger – åren 2002, 2003 och 2007. (Under början av 2010-talet gick det av någon ”märklig” anledning ner under fem år … Kan det finnas ett samband med att vi spelade i Superettan?)

Det är förstås fler saker än tifon och bengaler som spelat in i att publiken ökat sedan bottenåren.
I och med EM -92 (som hölls i Sverige) och VM -94 (där Sverige tog brons vilket troligen ingen kan ha missat vid det här laget) började det ske en attitydförändring till fotboll i stort i det svenska samhället. Det var här någonstans som fler och fler ”vanliga människor” började tycka det var okej att titta på fotboll, vare sig det var på teve, på storbildsskärm på krogen eller på arenorna. Fler och fler upptäckte glädjen, dramatiken och gemenskapen, och bilden av fotboll = våld började långsamt suddas ut.

Publiksiffrorna började gå upp och arenor började moderniseras, bytas ut eller byggas om. En följd och en växelverkan.
Samtidigt var den fotboll som spelades på dessa arenor långt ifrån någon fantastisk underhållning. Och så är det väl fortfarande, även om Hammarby just nu (alltså Nyss och förhoppningsvis Snart) är ett undantag. Men vill man se riktigt bra fotboll kanske man har större chans att göra det genom att kolla icke-svenska ligor på teve.
Halvdan fotboll till trots så har ändå publiken på svenska fotbollsarenor stadigt ökat. Och jag har oerhört, oerhört svårt att inte se ett samband med tifon och bengaler här.

Visst, man ska vara försiktig med korrelationskurvor. Se den här länken, t ex – om inte annat så för att få ett gott skratt. https://www.buzzfeednews.com/article/kjh2110/the-10-most-bizarre-correlations

Men att stämningen är en bidragande orsak till att fler och fler går på fotboll – det vågar jag sätta en liten häst på. Det är inte bara en slump.

Och då är de där omdiskuterade bengalerna en del av den stämningen.

Sista höstmatchen på Söderstadion, 29 oktober 2012. Foto Björn Qvarfordt.

Så – jag är inte för bengaler för ”min egen skull”. Men eftersom så många anser att bengaler bidrar till stämningen är jag numera för. Inte direkt, men indirekt, i förlängningen. Pyroteknik = fler åskådare = bättre stämning = fler åskådare = mer pengar = fler sponsorer = spelarinköp = bättre fotboll = fler åskådare osv osv osv. (Och någonstans, post-Corona, kanske en eller ett par resor ut i Europa. Med Kennedy i spetsen.)

Men, det är ju förbjudet!?! Men, det är ju farligt!?! Hur kan jag då vara för?

Ja, det är förbjudet. Och ja, det är farligt.

Men hur farligt är det?
Och är det förbjudet för att det är farligt eller för att man vill stävja en kulturyttring som man vill stävja för stävjandets egen skull?

Att bedöma risker är en hel vetenskap i sig. Om jag inte hade fattat det tidigare så tror jag att jag börjat fatta det i dessa tider. Det är först med facit i hand man vet – att influensan dödar tusentals, att tsunamin kom, att vulkanen fick utbrott.
Eller att det börjar brinna på en svensk fotbollsläktare.
Innan något skett kan man bara göra sannolikhetsberäkningar.
Men att något är sannolikt behöver varken betyda att det redan har hänt eller att det någon gång kommer att hända.

Ett problem är att de olika sidorna, de olika lägren i själva grundfrågan – för eller emot bengaler – både tenderar att se det hela väldigt snävt ur sitt eget perspektiv.
Den ena sidan tonar ner riskerna och den andra sidan förstorar dem.
Den ena sidan visar upp statistik – så här många matcher, så här få skador.
Den andra sidan målar upp Worst Case Scenarios.

Polisen mäter gifthalten i röken i en sluten container – inte på en utomhusläktare där det blåser.
Fans hävdar att ingen någonsin blivit skadad och gömmer handen full av brännblåsor bakom ryggen.

Så står man där på varsin sida och ingen vill vika sig.
Samtidigt har båda sidor rätt.
Tittar man på vad som faktiskt skett i fråga om skador på svenska läktare så finns det mycket i samhället som är betydligt farligare – och tillåtet.
Men – en bengal utvecklar en värme på upp till 2000 grader – det är klart det finns en fara i att ha en sån värmekälla mitt i en böljande folkmassa.

Det finns inte ett svar. Men en sak tror jag man kan utgå ifrån:

Det lär inte bli mindre farligt förrän alla parter, och då menar jag även polisen, sätter sig ner och säger
a) det här är stämningsskapande och det har kommit för att stanna.
b) hur gör vi det – tillsammans – mindre farligt? Hur minimerar vi riskerna?

För det finns en mängd olika åtgärder man kan ta till. Att gå vidare med så kallade ”kalla bengaler” skulle till exempel vara en framkomlig väg av flera.

Att någon villkorstrappa knappast är en framkomlig väg behöver jag kanske inte ens skriva.

För den som orkar …

Efter förra inlägget – det om Zlatan och plast och äkta och allt sånt, blev det en del givande diskussioner på olika forum.
”Skulle gärna se Bajen i lila tröjor en säsong om vi fick en miljard”, skriver t ex en synnerligen tvättäkta bajare som är jämnårig med mig.
För mig är det otänkbart.
Tror jag … Såvida det inte uppstod en total krissituation
Fast inte ens då. Väl?
Hur som – det blev mer snack kring det där, var drar man gränsen, när förlorar man sin själ? Och därför tänkte jag att det kunde vara intressant att lägga upp den här texten som alltså är ett kapitel ur Jag hör till de få som kan leva.
För den som orkar och vill fördjupa sig i mina tankar om saken. Och som står ut med att känna igen en del resonemang från förra inlägget. Å andra sidan får ni en liten filosofilektion på köpet.

Klubbens själ – brädor i en båt

När jag började hålla på Hammarby på allvar lärde jag mig snabbt varenda spelares namn och nummer utantill, jag kan fortfarande rabbla dem mer eller mindre i sömnen. 1: Gunnar Wilhelmsson, 2: Matte Werner, 3: Thom Åhlund, 4: Thomas Dennerby (fast första året han spelade hade han 7) … Det var de som var mina idoler, det var de som var Hammarby. Jag blev närmast personligt förnärmad när nr 5, Bosse Mattsson, försvann till Halmstad inför säsongen 1979 (att han kommit därifrån och bara var i Stockholm för att plugga i tre år hade liksom inte med saken att göra) eller när jag förstod att 6, Jan ”Lillen” Svensson tidigare hade spelet för Djurgården.

Jag såg min första match 1974. Först 1987, när Billy Ohlsson la av, var alla spelare utbytta. Jag hann alltså se Hammarby i tretton år innan alla ursprungliga spelare var borta.
Idag är det bara i undantagsfall som en spelare stannar så länge som tretton år i samma klubb. Men också om alla spelare höll sig till en och samma klubb under hela sin karriär så är hela laget utbytt när supportern som kom dit som tioåring kommer upp i trettioårsåldern. Det är ofrånkomligt.
Ändå är det fortfarande Hammarby.

Det finns en klassiskt, filosofiskt problem, den så kallade Theseusparadoxen.

För länge sedan fanns det ett skepp som hette ”Theseus”, efter sin berömda ägare. Allt eftersom tiden gick blev ”Theseus” allt mer slitet. Gamla brädor plockades bort och ersattes med nya, masterna blev odugliga och fick bytas även de. Efter femtio år av liknande förändringar hade varenda del bytts ut. Frågan uppstår då: Är det nuvarande skeppet samma skepp som det var för femtio år sedan?

Det där tål att funderas på en stund. Filosofer har gjort det i några tusen år. Och det kan nog vara klokt att inte skrika Ja! eller Nej! rakt ut.
Det är samma skepp och ändå är det inte det.

Bara för att krångla till det hela ett snäpp till tänkte sig filosoferna att alla gamla bräder och master och annat som plockades bort sparades i ett hamnmagasin. Och efter femtio år var det någon som gick förbi det där magasinet och av allt som fanns där byggde sig en båt – alltså en exakt kopia av båten som låg i hamnen. Eller var det originalet han byggde? Vilket av de båda skeppet är det äkta Theseusskeppet?

De flesta är idag överens om att en fotbollsklubb är något utöver spelarna på planen. Spelarna är givetvis en del av helheten, de utgör några bräder, men långt ifrån alla.

När Cardiff City byter ägare som byter klubbfärg från blått till rött och klubbsymbol från en svala till en drake, är det då samma klubb?
När Wimbledon FC flyttas från södra London till Milton Keynes tio mil norr om London, är det då samma klubb? Några supportrar följde med klubben. Andra byggde sig en ny båt av de gamla bräderna, det vill säga de bildade AFC Wimbledon och började om i seriesystemet. (2012 möttes de båda lagen för första gången, i FA-cupen. Vilken klubb ska den sanna Wimbledonsupportern heja på?)
I USA är det inte ovanligt att klubbar flyttas. 1958 flyttades baseballagen New York Giants och Brooklyn Dodgers tvärsöver kontinenten och blev San Fransisco Giants och Los Angeles Dodgers. Än idag finns det enstaka till åren komna New Yorkbor som fortfarande anser att NY Giants eller Brooklyn Dodgers är deras lag. De identifierar sig med en klubb som inte längre finns.
Märkligt?
Nja, kanske inte konstigare än att man kan identifiera sig som kurd trots att det inte går att ha ett pass som styrker den tillhörigheten. Eller att man troligen känner sig som förälder trots att ens barn har dött.

Cardiff, Wimbledon och NY Giants är alla exempel på stora förändringar som gjort att många supportrar känt sig överkörda, marginaliserade, bestulna. Deras skepp finns inte längre. Det skepp som finns är inte längre deras.
Men om man istället gör många små förändringar är det väl inte så farligt?
Om Hammarbyflaggan som vajar påvåra matcherbyts ut mot en som är sydd efter exakt samma mönster lär ingen reagera. Men om den gröna färgen blir två nyanser ljusare eller om det är fyra gröna ränder och tre vita, istället för tvärtom, då har en synbar förändring skett.
Gör det något?
Det är ju bara en flagga?
Ja, men samtidigt är flaggan en av alla de bräder som skeppet Hammarby består av.

En idrottsförening är inget skepp. Det är heller ingen som vill att vi ska vara exakt detsamma som vi var 1897 eller 1954 eller ens 1982 eller 2001.
En idrottsförening med dess anhängare är en kultur, och alla kulturer förändras över tid.
Tidsaspekten är en viktig del av Theseus-paradoxen. Om skeppets alla bräder hade bytts ut på en gång skulle många fler hävda att det inte är samma båt, än när det sker successivt över femtio års tid. Hade de nya bräderna dessutom haft en annan färg är det ännu färre som anser att det inte är samma båt.

Vi accepterar att man i skeppet Hammarby ibland byter ut en bräda mot en som ser lite annorlunda ut. Man byter en välpolerad mot en mer ohyvlad, en svartgul bräda mot en grönvit, man kompletterar årorna med pedaler och en speedwaymotor.
Men grundfrågan återstår. Hur stor förändring kan ske utan att Hammarby upphör att vara Hammarby?
Vilka och hur många bräder kan vi byta utan att båten kantrar, rämnar eller sjunker?

Istället för att prata om båtar och bräder kan man prata om kistor och spikar eller stenar och vattendroppar.
Vilken förändring blir den som slutligen får mig att överge skeppet?
Vad skulle kunna få mig att sluta gå på Hammarbys matcher?
Vad skulle få mig att känna att klubben inte längre är min klubb?
Vad blir spiken i kistan?
Droppen som urholkar stenen?

Jag läser vidare i filosofiboken: ”En lösning på Theseusproblemet kan vara: Definiera vad som menas med ursprungligt skepp.”
Definiera vad som menas med Hammarby IF, alltså.

Det finns vissa saker som brukar finnas med när man presenterar en idrottsförening i ett uppslagsverk.
Klubbmärke. Namn. Smeknamn. Grundad. Ort. Klubbfärger. Matchställ. Hemmaarenan.
Det är de konkreta och mest grundläggande faktorerna. För en fleridrottsförening som Hammarby givetvis även vilka sporter som utövas, hur dräkterna ser ut och var sporten utövas.
Till detta kommer sedan den identitet som klubben fått över tid. De egenskaper som vi ger oss själva eller som andra tillskriver oss. Det som sitter i väggarna. Myterna och sanningarna. Summan av vår historia. (Eller i alla fall summan av den historia vi väljer att lyfta fram och bygga vidare på.)
SM-tecken, med- och motgångar, minnesvärda matcher.
Legendariska spelare, ledare och supportrar.
Läktarkulturen. Sånger och ramsor.
Ledarkulturen. Ägare och ägarförhållanden.
Lokalförankring.

Listan går att göra längre, men vi stoppar där.
Om vi sedan skulle be hundra hammarbyare att rangordna allt det som gör att Hammarby är Hammarby skulle vi få rätt olika listor.
Några saker skulle hamna i topp hos de allra flesta. Medan andra saker kan vara oerhört viktiga för en individ men mer som en axelryckning för någon annan.

Vi ska heller inte glömma att nästan allt jag nämnt ovan redan har förändrats minst en gång.
Strikt talat finns det idag inget lag som tävlar under namnet Hammarby IF, de olika föreningarna heter Hammarby IF FF eller Hammarby IF DFF eller Hammarby IF Handboll.
När jag började gå hade vi ett klubbmärke med stiliserad flagga och krans på grön botten. Några år senare kom det klubbmärke vi har idag.
Smeknamnet Bajen har vi bara haft sen slutet av 60-talet.
Söderstadion är snart ett minne blott. [Som sagt, detta är ett kapitel ur boken från 2013.]
Matchstället för herrfotbollen har ändrats radikalt flera gånger.

När RobertNilsson, född 1964, var sex år gammal tog hans pappa som var djurgårdare med honom till sportaffären där han skulle få en riktig lagtröja. Till faderns stora förvåning och förskräckelse pekade Robert inte på den blårandiga djurgårdströjan med det färgglada klubbmärket utan på den svartgulrandiga tröjan. Inte AIK:s svarta med gul krage, utan Hammarbys tigerrandiga tröja som man hade spelat i sedan sammanslagningen med Johanneshovs IF 1918.
Det var den allra vackraste tröjan, tyckte Robert. Den ville han ha och ingen annan.
Roberts pappa var en snäll pappa och lät sonen få som han ville.
Sedan den dagen är Robert hammarbyare.
Åtta år senare slutade Hammarby spela i tigerrandigt och bytte till ett matchställ med vita tröjor och gröna byxor.
För Robban och många andra var det där ett hårt slag. Det kändes inte riktigt som Hammarby längre. När han senare startade ett fanzine föll det sig naturligt att det skulle heta Tigerrandigt.

På samma sätt är vi många som fortfarande är skeptiska till den långrandiga grönvita tröja som vi haft i olika varianter sen 1997.
Den togs fram till hundraårsjubileet och skulle först vara en engångsföreteelse. Men av någon anledning har den bitit sig fast.

Problemet med förändringar är att det som är gjort är svårt att göra ogjort.
Skulle man idag ta bort den grönvitrandiga och ersätta den med en helvit är vi många som skulle bli glada. Men vi har också hela generationer som vuxit upp med den nuvarande utformningen och som kommer att sörja på samma sätt som Tiger-Robban sörjer det gulsvarta matchstället.

För några år sedan var det oerhört nära att en engagerad och påstridig supporter lyckades driva igenom att Hammarby skulle spela i helvitt. Vita tröjor, vita byxor, vita strumpor. Den främsta anledningen var att han tyckte det var snyggt. Samt att det ”anknöt till vår maritima historia”. Det senare låter som något han klämde dit med för att ge tyngd åt sitt förslag.
Om helvitt är snyggt eller inte är en fråga om smak. Men det är inte Hammarby. Även om 73% av alla hammarbyare anser att helvitt är jättesnyggt tycker inte jag att vi ska byta till det. Det räcker nämligen att en eller tre eller fem procent av de som inte vill byta slutar gå i samband med ett sådant tröjbyte för att det inte ska vara värt det.

Ska man behålla en trogen publik, en publik som känner att klubben är deras och att de är en del av klubben, så får de förändringar som sker inte vara för stora eller för många på en gång.
De måste också vara väl genomtänkta och väl förankrade hos hammarbyarna i gemen.

Djurgården hade en period på 80-talet då de experimenterade hej vilt med sitt ishockeylag. Ett år hette de Djurgården Lions, ett annat år Djurgården Kings. Säsongen 87-88 spelade de i lila och gult, eftersom de var sponsrade av ett kaffeföretag som redan var starkt förknippat med konkurrenten Färjestad.
Själlöst, säger många fans om sådant, inklusive djurgårdarna själva. Så svek också många trogna djurgårdare ishockeyn under en period och det hjälpte inte ett jota att man hyrde in en hejaklacksledare från Kanada som bara gjorde det pinsamma ännu pinsammare.

På senare år har det bland en del hammarbyare börjat pratas om att vi borde byta födelsedag, från 7 mars 1897 till 10 april 1889, det datum då Hammarby Roddförening bildades. Hade inte roddföreningen funnits hade ju inte vi funnits.
När jag hör det är det som om någon rycker undan mattan under mina fötter.
För mig är 7 mars 1897 ett snudd på heligt datum. Det är en av grundbultarna i skeppet Hammarby för mig. När jag blivit hammarbyare i tioårsåldern fick jag en mugg där det datumet fanns. Jag lärde mig det utantill på samma sätt som jag lärde mig spelarnas tröjnummer. Se där, vikten eller vådan av en souvenir. Jag är normalt inget datumfreak, jag högtidlighåller sällan födelsedagar och andra årsdagar. Jag kan datumet för mina allra närmaste släktingars födelsedagar (eller hur var det nu, är det 11/11 eller 12/11 som brorsan fyller?) och två barndomskamrater jag inte längre träffar, men sen är det i princip stopp. Det är alltså ytterst få datum som sitter etsade i min hjärna. Ett av dem är 7 mars 1897.
Jag kan inte lyssna på logiska argument i den frågan. Jag vet bara att det gör ont i hjärtat.

På samma sätt som jag antar att det gjorde ont i hjärtat på Robban när de gulsvarta tröjorna försvann.
Eller som det gör ont i hjärtat för så många att lämna Söderstadion.
Det här kapitlet är inte i första hand ett inlägg i årtalsdebatten. Jag försöker fånga in något större och viktigare.
En klubbs själ.
Och hur skör den är.
Hur viktigt det är att varje liten förändring faktiskt tänks igenom noga innan den görs.
Jag är skeptisk till förändringar som görs för förändringens egen skull. För att någon får för sig att det är snyggt eller historiskt korrekt eller lukrativt eller bara lite festligt så där.
Jag är oerhört skeptisk till alla förändringar som på något vis nafsar på det som är vår själ.

Därför är jag till exempel oerhört skeptisk till ”tjejhalsdukar” som är rosa och vita med Hammarbymärke på. Bortsett från att jag tycker det är rent sexistiskt så har inte rosa ett smack med oss att göra.

Idag har det krupit in allt mer svart i våra klubbfärger. Rugbyn spelar år 2012 inte i en grönvitrandig rugbytröja, utan i en grön-, svart och vitrandig med svarta ärmar. För att det är snyggt, antar jag? Men det får inte mitt hjärta att klappa i rätt takt.

Under några år på 90-talet sköttes Hammarbys souvenirframtagning av en engelsman som hade en butik på Götgatan. Han tog fram flera souvenirer där vårt klubbmärke låg på en lila vapensköld. Lila? Vad har det med Hammarby att göra?
Visst, det kanske inte är katastrof med en lila vapensköld. Men det barn som fick det märket och hade det på väggen hemma kommer för alltid att förknippa lila med Hammarby.
Samme engelsman tog även fram souvenirer där texten påstod att Hammarby var Stockholms stolthet. Hallå, protesterade vi, det där är en djurgårdsslogan! Han såg oförstående ut. ”Men i England kallar sig alla lag The Pride of någonting.”
Jaha. Låt dem göra det. Vi gör det inte.

Poängen med allt detta är att varje gång man gör en liten förändring kan det vara en stor förändring för någon.
Det som är en kosmetisk förändring för dig kan vara grundbulten för någon annan.
Eller droppen.
Eller spiken i kistan.
Det brädbyte som får skeppet att kantra och gå under en gång för alla.

Om Zlatan, om Plast och Äkta, och lite om nån som kallar sig chifen

Jag ska säga det på en gång – jag har aldrig varit något stort Zlatan-fan.

Ja, att snubben är en fullkomligt lysande fotbollsspelare, det kan jag inte säga något om. För det är han. Punkt. Fakta.
Men eftersom jag är rätt likgiltig inför landslaget och inte följer några utländska ligor, så – nä, jag har inte drabbats av någon Zlatanhysteri.  

Visst, som så många andra köpte jag Zlatanbiografin när den kom i pocket – jag är trots allt en läsande människa. Men jag slutade faktiskt efter någon tredjedel. Mer intressant än så tyckte jag inte den var. Och min bild av Zlatan blev inte direkt mer positiv av det jag läste – en rätt självgod divatyp. Hårt arbetande, ja. Men ändå en kaxig, överlägsen, dryg skåning. Och jag har aldrig riktigt gillat divatyper. (Eller skåningar.)* Jag gillar mer såna som jobbar i skymundan än de som står längst fram och slår sig för bröstet och skriker att de är bäst.

Så ni fattar, jag började inte precis slå kullerbyttor av glädje när den där bilden på honom och en Hammarbytröja med namnet Ibrahimović på ryggen dök upp. Snarare har jag följt utvecklingen kring hans delägarskap i Hammarby med en viss skepsis.

Här kanske ska också tilläggas: När det handlar om fotboll är jag stockkonservativ. Helst skulle jag vilja att Hammarby fortfarande spelade med truppen från 1978, typ. Eller i alla fall att alla spelare spelade från barnsben till 35 års ålder. Alla ska vara som Kenta Ohlsson eller Micke Hellström. (Jag vet – alla spelare var det inte då heller. Fast det fanns några såna och det gör det knappast idag. Inte i Hammarby i alla fall.)

Men – som supporter är det inte alltid drömbilden stämmer överens med verkligheten. Ska man vara med på tåget får man lära sig att acceptera förändringar. Som att hela laget numera kan bytas ut på ett eller två år, så att spelare försvinner veckan efter att man äntligen lärt sig känna igen deras löpstil och stava deras namn. (Alltså – det var lättare med Klasse Johansson – en mer karaktäristisk löpstil får man leta efter. Och namnet – inte minsta lilla krångelstavning med C eller enkel-s nånstans.)

Var var jag? Jo. Sån är verkligheten, den verklighet vi lever i. Dubbel. Och föränderlig.

En del av mig är fortfarande kvar i det gamla, samtidigt som jag lever i det nya. Människor är komplexa varelser, och det där är varken särskilt ovanligt eller svårt – att ha en idealbild och ändå kunna ha en någorlunda sansad syn på verkligheten, alltså.
Men ibland uppstår krockar. I nuläget kanske inte så mycket för oss hammarbyare som för en hel del MFF:are som fått se en del av sin världsbild – sin drömbild – rasa. Som kanske var just en drömbild och inget annat?

Att Zlatan tränar med Hammarby för tillfället – det har knappast undgått någon. När till och med  de totalt fotbollsointresserade grannarna på landet börjar fråga – då vet man att det liksom har nått ut.
Zlatans nuvarande klubbadress är Milan och som de flesta vet är norra Italien igenbommat. Alltså passar han på att träna fotboll i det relativt öppna Stockholm – och att han då gör det i just den klubb där han är delägare – ja, mycket konstigare än så är det väl inte?

Och samtidigt är det ju det.
Eftersom han är den där superstjärnan som han är.

Även här handler det om bilder som inte går ihop. Att se Zlatan i grönvit träningsoverall med den grönvita flaggan på bröstet – för många fans ser det ut som en dröm skapad i photoshop. Och vad kände spelarna i damlaget när han gled in på deras träning i torsdags? Vad känner spelarna i herrlaget som han tränat med ett flertal gånger? Många av dem är så unga att de har levt ett helt liv där Zlatan alltid funnits. Och nu är han där – med dem! En i gänget, liksom. Hallå – händer det här?

I fredags genomförde Hammarby en träning som var lite mer än en vanlig träning. En träningsturnering med tre lag, spel på fullstor plan mellan Hammarby och Hammarby och Hammarby. Och där Zlatan alltså spelade i – Hammarby.

Träningsspel. På en stängd arena. Spelarna hade inte ens tröjor med nummer. Men: Dessa ”matcher” (de två Zlatan var med i alltså …) sändes alltså live på Dplay, och vips hade Dplay X antal nya abonnenter. Och vips satt det Milan-supportrar i karantän i Italien och följde Bajens träning via nån fulstream. La Gazzetta dello Sport har Zlatan och Hammarby och Just idag är jag stark – fast på italienska – över hela framsidan.

Absurt var ordet, sa Bull. Eller möjligen Billborn.

Men ingen – inte ens jag – kan idag komma och säga att Zlatans medverkan i Hammarby inte är positiv för klubben. För att ”stärka varumärket”, som det så fint heter numera. För att sprida namnet Hammarby IF över världen. För att locka sponsorer, spelare, publik.

Dplay skulle givetvis aldrig ha sänt en vanlig Hammarby-träning utan Zlatan Ibrahimovic medverkan. Att de sände hänger troligen också ihop med att de fick en längre intervju med Zlatan, en kvart där de bland annat kunde fråga om en viss staty och lite andra känsliga frågor.

Det är en intressant intervju. Och den ger mig en betydligt mer mångfacetterad bild än den jag tidigare hade. Ja ja ja – självklart är jag färgad av att han har en grönvit tröja med texten Just idag är jag stark på sig. Ja ja ja – självklart vill jag tolka allt till det bästa. Men faktum kvarstår: Min bild av Zlatan har förändrats de senaste veckorna. Jag ser en mer komplex människa än den rätt platta bild jag hade. (De flesta människor är komplexa och mångsidiga när man börjar titta närmare på dem.) Men där sitter en kille som är mer ödmjuk än kaxig. Som erkänner fel och brister, som skrattar åt sig själv. Som erkänner att det händer att han sagt en sak och sen gjort en annan.

Reportern pressar. Undrar bland annat: ”Har du grönvitt hjärta nu?” och den frågan glider Zlatan skickligt förbi (vilket jag är tacksam över) och pratar istället om att det är svensk fotboll han vill hjälpa. Och nu sker det genom Hammarby. Sen sticker han ju heller inte under stol med att det handlar om att han själv vill komma vidare efter spelarkarriären. Att han vill kunna jobba med fotboll från ett annat håll.

Spelare är spelare. De är proffs i ordets sanna betydelse – dvs fotbollen är ett arbete. De spelar och de gör karriär. Och då är det inget konstigt att man byter arbetsplats emellanåt.

För oss supportrar är det annorlunda. Supporterskapet är en livslång relation. Ovillkorligen en monogam relation. Och är man ovillkorligen monogam så byter man inte partner. Man byter inte klubb. Har hjärtat väl blivit grönvitt så är det grönvitt resten av livet.

Och därför skevar det för oss ibland, när spelare som vi trott haft ett hjärta färgat av klubben plötsligt sviker. Den finns många hammarbyare som fortfarande ser rött om man nämner namn som Alm och Eguren.

Så att en massa iff-iffare gick i taket när Zlatan köpte in sig i Hammarby, det kan jag förstå. Betydligt bättre än vad Zlatan själv kan, av intervjun att döma i alla fall. Hans kommentar om att det är ”på dagisnivå” visar han att han inte fattat vad supporterskap handlar om.

Men: Problemet för iff-iffarna är bara att Zlatan nog aldrig riktigt har varit så där mycket MFF som de har trott. Den bitterhet som sipprar fram när Zlatan övergår till att prata om hur mycket pengar MFF har dragit in tack vare honom, den är rätt etterstark och talar sitt tydliga språk.**

Sen att varenda blekblå skåning liksom har byggt upp en bild av Zlatan som MFF:s stora påg, det är en annan sak. Men att det (delvis) är falskt behöver inte göra att det är fel. Deras bild är deras bild. Och Zlatan lade mig veterligt inte in några stora protester när den där statyn restes över honom i Malmö. Det kanske är där sveket ligger – inte i att han slår ner några av alla sina bopålar i Stockholm och köper in sig i Hammarby. Men genom att applådera statyn så spelar han med, bygger på myten om sig själv som Malmöit. Och det känns inte helt äkta, så här i retrospekt.

Bilden kan innehålla: möjlig text som lyder Namn: Chifen Sänt: 2020-04-24 12:48:02 Haha assa Hammarby. Stackars förening. En 38 arig tvättäkta psykopat och padelspelare har alltsa gjort ett redan plastigt forlorargäng till en cirkus. Ett skämt och ett projekt som bara kommer att handla om honom for nästkommande aren. Om nagra ar kanske de byter namn, flyttar till Eskilstuna for etableringen utav nytt padelmecka. Maximilian debuterar som yngst nagonsin i allsvensk som 15 aring. Sälj er själ Hammarby absolut, men sta for det da. Ni och Östersund kan dra at helvete! 8

Det här är en bild som spridits på rätt många sociala medier senaste dagarna och som det har skrattats rätt gott åt i Bajenland. Hämtad från Svenska Fans, ser det ut som.

Och visst tål den att skrattas åt!
Chifen spyr galla så det står härliga till.

Men – det kanske också tål att tänkas lite på?

Chifen skriver om att sälja sin själ.
För vi supportrar pratar hellre om klubbens själ än om klubbens varumärke.
Vi gillar inte att bli betraktade som ”kunder”, vi vill vara hammarbyare, medlemmar, rent av medspelare: ”Nr 12 – publiken!” ropar speakern när man drar laguppställningen. Det är VI som är Hammarby.

Chifen anser vidare att vi är ett ”plastigt förlorargäng” som nu blivit ”en cirkus”.

Att vara plast är något av det värsta man kan vara ur ett supporterperspektiv. Plast är motsatsen till Äkta. Plast är bönder som klappar i takt med plastklappor som delats ut av någon sponsor. Plast är lasershower innan avspark. Plast är en klack som behöver en PA-anläggning för att kunna sjunga. (För inte så länge sen var bruket av megafon=plast …) Plast är matchbollar som levereras med fallskärmshoppare. Plast är Dr Alban och Tomas Brolin i pajasmössor på Hammarbys VIP-läktare på derbyt 1998.

Ja, jag har svårt för sånt. Jippon och hittepå. Jag är även tveksam till det där att vi, publiken, är nummer 12. Jag tycker det gränsar till plast. Jag är publik. Spelare är spelare. Men det är jag det.
Poängen: Det några tycker är plast tycker andra är äkta.
Dock: En del saker ÄR plast. Punkt. Lasershower inför matchstart, till exempel.

Chifen jämför oss med Östersund – det var där vi skulle ha varit idag. Och det var där det var någon märklig, plastig lasershow istället för äkta läktarsång inför matchstart för några år sedan. Samtidigt uppfattade jag det som en klubb som hade en hel del Äkta sidor – lokal förankring, t ex. Och hela deras kulturprojekt var mycket intressant och något jag tycker Hammarby borde kopiera. Men Östersund har också visat sig vara ett rejält fuskbygge, ett luftslott eller kanske snarare ett legoslott – bara plastbitar.
Och så hintar Chifen dessutom lite åt Eskilstunahållet till – det plastigaste av allt plastigt (i Sverige i alla fall).

Fotboll, supporterskap, går inte att bygga på plast.
Supporterskap handlar om Äkta.
Det ska göra ont långt in i hjärtat när vi torskar. (Kanske är det själva definitionen, själva skiljelinjen mellan Äkta supportrar och Plastsupportrar?  Alla – både plast och äkta – blir glada när vi vinner, alla kan jubla över ett underbart bicycletamål eller för den delen en snubbelspark som blir ett vinstmål. Men – plastsupportern lever inte sorgen över en torsk. Känner kanske besvikelse för stunden, men drabbas inte av en smärta som sitter i länge, länge.)

Den klubb som är äkta har också en själ.
En själ är något mycket, mycket abstrakt. Och därigenom något mycket, mycket flyktigt.
När går man över gränsen? När försvinner själen? När säljs den ut?

Att vi kan byta ut varenda spelare på ett år – det är testat och bevisat. Själen försvann inte för det. Naggades lite i kanten, kanske.

Och visst fick sig själen en törn när vi bytte arena? Visst hotas själen lite av att vi inte är ensamma om att spela hemma på den nya arenan? Samtidigt som själen växte sig starkare i och med att publiken kunde växa.

Men hur snabbt kan en klubb växa publikmässigt utan att själen tunnas ut? Späds ut?***
Har Manchester United någon själ idag? Har Arsenal? Har Barcelona?
Hur mår en klubbs själ när majoriteten av åskådarna kommer åkande långväga ifrån? När pensionärer som bor ett stenkast från Old Trafford och gick dit redan på 50-talet inte längre har råd eftersom skandinaviska och japanska fans är med och trissar upp priserna?

Sånt kan man fundera på. Och jag tror som sagt man bör fundera på det.

Hur mycket själ sålde vi ut när AEG köpte 49% av Hammarby 2001?
Ja, i det läget hade vi kanske inte så mycket annat val. Jag vet inte. Ingen vet vad som hade hänt om det förslaget hade röstats ner. Hade vi konkat och fått börja om på grusrotsnivå. Å tredje sidan – sicken resa det hade kunnat bli!

Jag tycker faktiskt jag kan se en fara i att det blir för mycket Zlatan. Det som Chifen är inne på. Det får inte bli för mycket cirkus. (Men eftersom vi ofta säljer ut arenan ändå, så kommer det inte kunna strömma till så mycket Zlatanturister. Dessutom: En del supportrar börjar som plast men blir Äkta med tiden.)

Och: Säga vad man vill om Zlatan Ibrahimović – men han är långt ifrån Plast. Han kanske inte är Äkta på det viset många Iff-Iffare ville att han skulle vara äkta. Och det är där de går fel. För han rör sig i en annan sfär än vi supportrar. Han är äkta i sitt engagemang för den klubb där han är, den klubb han satsar på. Han är äkta mot sig själv. Och jag tycker det engagemang han visar för Hammarby också verkar Äkta.

Men: Only time will tell.

*Eller skåningar – sorry, alla ni skåningar jag känner personligen och gillar. Men jag tror ni fattar – det är inte personligt. Det är som att man hatar AIK men kan vara gift med en AIK:are.

**Jag är inte insatt i turerna här och orkar inte sätta mig in i det – exakt vad som är sant och falskt det vet jag inte. Men väldigt kortfattat är det väl ungefär så här: Zlatan anser att han blev blåst av Hasse Borg, att MFF lurade honom att signa ett kontrakt som var oerhört luckrativt för dem men alls inte lika bra för honom själv.

***Nu hävdar jag med bestämdhet att vår publikökning inte handlar om nytillkomna plaståskådare. Snarare handlar det om att vi i så många år hade en alldeles för liten arena – hammarbyarna fanns i samma numerär då som nu, men många gick inte på alla matcher.