Oro, bara oro – och så lite Björn Eriksson som inte gör saken bättre

För er som går in här på matchdagar och läser i hopp om att lindra saknar-fotboll-depressionen … Kanske är det lika bra att ni slutar läsa här och nu. För det här blir inget uppiggande tjoho-inlägg.
Ingen nostalgi eller liknande.
Det här är ett rätt desperat inlägg.

Jag är orolig. Vad fan händer med svensk fotboll?
Och i förlängningen – vad händer med Hammarby?
Vad händer med oss?

I fredags, 15 maj, skulle Svenska Fotbollförbundet och Föreningen Svensk Elitfotboll få besked. I fredags trodde vi att de skulle få besked när de träffade Folkhälsomyndigheten.
Kan vi börja spela 14 juni? Här är vårt medicinska protokoll, här är våra förslag, vi kan göra så här och så här och så här. Kolla Tyskland, de börjar spela utan publik, de gör så här och det kan vi också göra. Det måste vi också göra. Om vi ska överleva.

Folkhälsomyndigheten – eller snarade deras jurister, för det var bara de som var på mötet – svarade Njaha…

Eller ungefär så här om jag förstått det hela rätt: Men, vilket fint protokoll, det här ser ju bra ut. Fast: Computer says … Nooooo! (För er som sett Little Britain, alltså. För er andra: Det spelar ingen roll vad ni säger, vi lyssnar inte.)

Nu är det väl så att Folkhälsomyndighetens uppgift delvis är att säga Njaha … De har ett tydligt uppdrag: Att fixa folkhälsan så gott det går. Och det är till exempel därför de tycker det är viktigt att barn och ungdomar får träna, trots Covid-19, för det är bra för folkhälsan. Sånt är deras perspektiv.

Elitidrott handlar inte om folkhälsa – inte för spelarnas del. Inte för publikens fysiska hälsa heller. Därför ligger frågan om Allsvenskt spel inte särskilt högt upp på Folkhälsomyndighetens prioriteringslista. De har viktigare saker att tänka på, verkar det som. Jag kan delvis förstå det – de kan och ska inte ha koll på allt som ligger utanför deras expertisområde.

Men det funkar inte att säga: Njaha, vi vet inte, vi kan inget säga just nu, ni får besked ”sen” när vi går ut med riktlinjer om sommaren i stort, liksom, vi jämför er med camping och liknande sommaraktiviteter.

Det funkar inte för elitfotbollen.
Varje dag som tickar är en tickande dag. Snart är det försent.

Hur många klubbar överlever om inte serierna kommer igång i juni? Och hur ska serierna kunna komma igång i juni om inte besked kommer NU. Eller typ i förrgår.

Folkhälsomyndigheten har som sagt en aspekt på Covid-19, nämligen folkhälsan, det hörs liksom på namnet. Men det finns andra aspekter på en sån här kris. Ekonomiska, till exempel. Det är knappast Folkhälsomyndighetens uppgift att titta på dem. Det är då politiker och andra aktörer måste kliva fram och lägga sig i. Hjälpa till att göra avväganden. Den här och den här verksamheten måste hållas igång – trots smittspridningsrisker. Man måste säga: Det här är faktiskt Viktigt på Riktigt.

Och till exempel påpeka att det inte funkar att FHM buntar ihop frågan om elitfotbollsspel med den om ”andra sommaraktiviteter” om vilka det ska ges besked längre fram, alltså frågor om hur långt vi får åka på semestern och om det är okej att ha skrivarkollo för gymnasieungdomar eller vad det nu är. Fritidssysselsättningar, alltså.

Elitfotboll är inte en fritidssysselsättning. För oss som tittar, ja, men definitivt inte för spelarna. För dem är det ett jobb och en karriär.
Fotbollen är också en business, en ekonomi som omsätter miljarder, en hel bransch som kan vara på väg att totalkollapsa. Det har man fattat i Tyskland och andra länder där spelet nu är igång. Men i Sverige, som haft lindrigare restriktioner hela vägen: Computer says Nooooo…

Lars-Christer Olsson, SEF:s ordförande, var inte glad efter fredagens möte, kan man lugnt säga. Läs hans och Mats Enquists text på SEF:s sida. https://www.svenskelitfotboll.se/vi-accepterar-inte-ett-yrkesforbud/ Läs den!

Det är faktiskt något mycket märkligt i att fotbollen inte kan få dra igång, med spel utan publik. Varför ett yrkesförbud just mot elitidrottare och inte mot några andra branscher?

Jag har svårt att tro att detta inte på något vis hänger ihop med ett rätt djupt förakt som finns mot fotboll hos folk som själva inte är engagerade.
”22 idioter som jagar efter en enda boll! Ska det vara något att titta på? Gå ut och spring själv i stället.” Jag tror alla vi som älskar fotboll har hört den sortens repliker emellanåt. Det finns ett förakt mot all elitidrott som sitter djupt i olika delar av folksjälen. Uppepå det finns ett ännu större förakt mot supportrar. Och det föraktet finns både inom och utanför idrottsrörelsen.

En annan mycket märklig sak är att Riksidrottsförbundets ordförande, Björn Eriksson, kunde gå fram till journalister och ge besked om vad som beslutats på det där mötet i fredags, trots att han inte var med på mötet. Redan innan de som var med på mötet hunnit ut.

Ja, det här är alltså precis samme Björn Eriksson som är fd rikspolischef och fd utredare i regeringens så kallade Huliganutredning, samme Björn Eriksson som är fd allt möjligt i hur många styrelser och bolag och utredningar som helst, samme Björn Eriksson som delvis ligger bakom polisens så kallade Villkorstrappa, en fullkomligt katastrofal samling ”åtgärder” som varken klubbar eller fans eller poliser på fältet vill ha, en villkorstrappa som bara trappar upp motsättningar mellan fans och polis istället för att minska dem.

En hel del av det jag skrivit hittills har jag läst mig till i olika tidningar, och mycket i artiklar skrivna av Expressens Noa Bachner. Den här, t ex. https://www.expressen.se/sport/kronikorer/noa-bachner/bjorn-eriksson-tycks-vara-svaret-pa-allt/.
Frida Sundkvist och han gjorde också en ingående granskning av Björn Eriksson förra våren, då de avslöjade att han suttit på minst två stolar: ”Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson har dragit in miljoner som lobbyist för flera av Sveriges största vaktbolag – samtidigt som han i både regeringens och Riksidrottsförbundets namn har varit drivande i att polisen ska släppa säkerheten vid fotbollsmatcher till just privata vaktbolag.” https://www.expressen.se/sport/qs/i-idrottens-eller-vaktbolagens-namn/.
Märkligt nog tvingades inte Björn Eriksson avgå trots en rätt tydlig jävsituation. Märkligt nog sitter han kvar och är där och petar i saker han helst borde låta bli att peta i.

Och nu vet alltså Björn Eriksson märkligt nog vad Folkhälsomyndigheten ska besluta innan mötet är avslutat. Jag vet inte hur många hundar som ligger begravda, men nog skulle de räcka till en tre-fyra hundspann i alla fall.

Till saken hör att FHM bara verkar ha diskuterat sakfrågan med Riksidrottsförbundets ordförande, inte direkt med SvFF och SEF.

Under Riksidrottsförbundets paraply finns alla möjliga idrotter, på både amatör- och elitnivå. Men det är faktiskt en viss skillnad på skidskytte (en av de sporter Björn Eriksson vurmar mest för) och fotboll, det är skillnad på rodd och rodel och orientering och fotboll. De flesta idrotter som utövas i Sverige lockar få åskådare. De allra flesta idrotter har inte 2,5 miljoner besök på ett år. De allra flesta har ytterst få anställda.

Björn Eriksson är, som ni kanske redan förstått, inte en av mina favoritpersoner. Min syn och hans syn på fotbollsfans och läktarkultur skiljer sig rätt mycket åt, om man säger så.

Är jag paranoid när jag tror att Björn Eriksson skrockar glatt och gnuggar händerna åt att han äntligen får klämma åt alla fotbollsfans, nu när han fick chansen att sätta den pöbel han tycker vi är på plats?

Är jag paranoid när jag tror att det är hans supporterförakt som ligger bakom Tegnells tankar om att fotbollsfans skulle smitta sönder varandra på sportbarer om Allsvenskan drog igång? För vi är ju pöbel som inte fattar att sköta oss. Vi är ju en okontrollerbar massa som bara lyder pepparspray och batongslag och knappt det. (Sen att det där med trängsel på krogar borde vara restaurangbranschens problem och inte fotbollsbranschens, det verkar ingen bryr sig om. )

Titta också på det här citatet från SEF:S Lars-Christer Olsson, också det hämtat från Expressen: ”[det är] väldigt många som gjort uttalanden, både RF:s ordförande och representanter från Folkhälsomyndigheten, om en verksamhet som de uppenbarligen inte begriper.”

Lars-Christer Olsson säger alltså uttryckligen att Björn Eriksson inte begriper sig på elitfotbollen. Och jag och andra som läst huliganutredningen, https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2012/04/sou-201223/ – och då speciellt den andra delen – är mer än beredda att hålla med. Det är som sagt skillnad på skidskytte och fotboll – i alla fall ur åskådarsynpunkt.

Jag begär inte att Folkhälsomyndigheten ska vara insatt i alla de här turerna.

Men när SEF och andra talar om att det här inte funkar, ni måste lyssna på oss – då kunde de väl i alla fall försöka lyssna? Inte bara upprepa sitt Computer says Nooooo….  

Om inte annat så ur ett rent folkhälsoperspektiv.
Jag hörde en podd häromkvällen där man bland annat pratade om de mer långsiktiga, negativa effekterna av Covid-19. Som hur allt detta kommer att påverka människors mentala hälsa över tid. Depressioner som följer i spåren av isolering, ekonomisk kris med mera.

Jag skrev ovan att elitfotboll inte handlar om publikens fysiska hälsa.
Men jag funderar på den mentala ohälsa som faktiskt – och nu är jag helt allvarligt och seriös – följer av att det inte är några matcher.
För alla de människor som har fotbollen som en del av sitt blodomlopp? Som sitt vardagsrum? Som sitt andrum? Där matchdagar är dagar då tillvaron blir lite ljusare. Då man träffar folk. Då man umgås. Känner gemenskap. Blir sedd. Får synas. Matcherna kan vara en säkerhetsventil, ett tillfälle att lätta på trycket, släppa ut, släppa loss. Det kan också vara en energiboost. En stunds lycka, ett känslobad. (Även om vi för tillfället måste göra allt det där med minst två meters mellanrum och helst ensamma hemma i ett mer begränsat vardagsrum.)

Är inte såna stunder extra viktiga i tider då så mycket annat krisar? Då när så mycket är oro? Är det inte i såna tider man behöver de där andningshålen mer än någonsin?

För den som vant sig vid allt detta – hur länge pallar man utan?
Och vad händer på sikt? Om – eller snarare när – klubbarna går i konkurs?

Hur blir min och alla andra hammarbyares folkhälsa, alla andra fotbollssupportrars folkhälsa, om våra fotbollsklubbar lägger sig ner och döden dör?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *