Match på match på match

Jag ska erkänna en sak.
Ibland. Vanliga år. Ni vet såna där år när det spelas fotboll. Då kan jag tycka att maj är en rätt jobbig månad. Just eftersom jag älskar maj.
Nedanför mitt fönster i Farsta blommar häggen.
Inne i stan blommar redan syrenerna.
Den här tiden är den allra, allra vackraste på året. Enligt den där skomakaren som stängde sin butik mellan hägg och syren. Och enligt mig. Som mår allra bäst så här års.

För ett par år sedan blev jag dessutom med Stuga. Det är alltså ett relativt nytt inslag i mitt liv. Fortfarande något jag utforskar, även om jag också känner mig helt tillvand och inte kan tänka mig ett liv Utan.
Så här års vill jag helst sitta där nästan hela tiden. Och det kan jag ju, i princip, eftersom jag har ett jobb som tillåter det. Att skriva kan jag göra minst lika bra, om inte bättre, där ute.
Och så gärna bjuda ut vänner över helgerna för lite socialt häng. Och för att där är så fint att jag gärna vill dela det med andra.

Så: Jag vet att jag svor lite när jag såg årets matchprogram för maj månad. Då på den där tiden när man trodde att de där matchtiderna inte bara vara siffror på en skärm, tecken i en kalender, helt utan värde. Men så här såg det ut för årets två vackraste veckor:

Söndag 17 maj. Sirius borta. En bortamatch inom pendelavstånd, så nära att det vore snudd på tjänstefel att inte åka. Kvällsmatch gjorde det hela något bättre, kanske skulle det ha gått att få ihop hemresa från Ön med pendelns avgångstider, och packningen kan man visst låsa in på Centralen.

Torsdag 21 maj. Falkenberg hemma. Kristi flygarhelg. Jaha. Där blev den långhelgen starkt förkortad.

Måndag 25 maj. Örebro hemma. Skulle inte ha gått att förlänga ö-vistelsen åt det hållet, alltså.

Söndag 31 maj. Mjällby borta. Och eftersom jag var i Mjällby första gången det begav sig, i juni 1980, och eftersom det är en av de där riktigt roliga, minnesvärda resorna, en klassisk milstolpe i mitt bortareseliv, var det givet att vi skulle dit i år, 40-årsjubilera, liksom! Jag bokade stugor på campingen typ samma dag som det datumet gick från preliminärt till spikat. (Ja, jag torskade bokningsavgiften för 8 bäddar.)

Om jag sen lägger till att det under den här tiden i maj ligger minst två styrelsemöten/årsmöten som jag bör vara med på och lite vanligt smått och gott, ja, då vet jag ju att jag troligen skulle ha kunnat vistas i stugan på ön max 4-5 dagar.

Nu har jag gnällt tillräckligt mycket om mig. Jag är en grymt priviligerad person som kan styra över min egen tid oerhört väl. Och att jag prioriterar Hammarby högre än hägg och syren, ja, det kan jag definitivt leva med. Det är helt och hållet min egen torsk, liksom. (Fast gny lite kan jag väl få ändå?)

Men alla ni andra, ni som inte kan styra över er egen tid lika lätt?
Hur skulle ni ha hanterat de här veckorna?

Alla ni som har heltidsjobb och barn och familj och ålderstigna föräldrar och dessutom är ansvarstagande typer som inte smiter från bostadsrättsföreningens städdagar? Andra halvan av maj som alltid är fylld av studentfiranden och brännbollspicknick-AW och avslutningspicknick med dagis och vårkonserter och bröllop och hänryckning och fan och hans mormor. Och så lite hägg och syren, då.

Jag kan förstå att det blir slitningar i äktenskap där bara ena partnern anser att Hammarby kommer först. På det sätt som det ju gör. För oss som är som vi är.

I år skulle det ha handlat om tre helger på raken då det inte blir något Åka till landet. (Eller då Åka till landet blir kraftigt rumphugget i ena eller andra änden.) Och så en vardagskväll ovanpå det.
Hoppsan! Nu när jag skärskådar almanackan ser jag att precis varenda helg i maj skulle ha varit ”förstörd” ur åka till landet-synpunkt. Alla fem! (Eller möjligen fyra – för den som kunde tänka sig att skippa Mjällbyresan, då.) Valborgshelgen avslutades med derby på söndagen. Helgen där efter MFF hemma på söndagen.

Som tur är har ju inte alla landställen. Och har man det får man ju i viss mån skylla sig själv. Men ändå. Obegripligt många hemma- eller snudd-på-hemmamatcher under kort tid.

Vad vill jag egentligen säga?
Kanske vill jag bara reflektera över detta att jag ibland kan förbanna mitt Hammarbyberoende. Hur bunden man blir.
Bortamatcher kan jag missa. Jag måste inte åka till Göteborg och Gävle. Men hemmamatcher – då går man dit. Det finns liksom inte Att Inte. Det är ett val jag inte har.
Det där kan jag förbanna. Förbanna, förundras och förvånas över. Kanske vågar jag inte riktigt tillåta mig det valet? Är jag rädd för att upptäcka att jag klarar mig bra utan en och annan match?

Livet är fullt av så otroligt många val ändå. Och är man som jag en person med lättare beslutsångest, då kanske det är skönt att vissa saker är bestämda? När Hammarby spelar går man dit. Eller som Emil säger i boken: ”Alltså, när morsan har middan klar, då käkar man. Det spelar ingen roll ifall maten är äcklig.”

Då, hösten 2012, handlade resonemanget om varför vi gick fast spelet var uselt. Mer pölsa än hummer, alltså. Men det är delvis samma sak idag, trots att vi börjat närma oss hummernivån. En vana är en vana och om man börjar rucka på den vanan, då vet man inte vad som kan hända.

Alla människor behöver saker i tillvaron som är fasta. För många familjer, släkter, individer, är det högtider som jul och midsommar, den årliga kräftskivan på landet, skidresan med gamla gymnasiegänget. För mig är det fotbollsmatcher.

Johan, bror till Emil, sa så här: ”När jag hade småbarn, då var almanackan med inskrivna hemmamatcher skitviktig. Det var ett tillfälle då det var giltigt att försvinna hemifrån. Och det har aldrig varit något problem för nån av mina fruar.”
Bara två, ska kanske tilläggas. Fast inte samtidigt, ska kanske också tilläggas.

Andra personer jag intervjuade vittnade om större problem. Äktenskap som faktiskt spruckit för att partnern inte kunnat förstå – eller acceptera – att kärleken till Hammarby finns där som en faktor.

Men det finns också de som är medvetna om faran och handlar därefter:
Michal: ”Det var halvt på skämt, halvt på allvar, men bland det första jag sa till min tjej när vi träffades var: ’Bara så att du vet så är min största kärlek Hammarby’.”

Här några till reflektioner hämtade ur samma kapitel, Ska du på match nu igen?

Magnus: ”Hamnar man i en situation där partnern ställer ett ultimatum – Vad väljer du, mig eller Hammarby? – då kan det ju verka lite absurt att välja ett visst antal fotbollsmatcher framför relationen. Men samtidigt, en person som ställer såna krav är kanske inte rätt person. Det handlar inte om att matcherna är så enormt mycket viktigare än livspartnern, utan att livspartnern är fel.”

Gustav: ”Om vi tittar på den stora, breda allmänheten, så har de flesta inte några direkta passsioner. De har inte nånting som de verkligen brinner för. Familjen möjligen, men det är det enda de har. Jag började tänka på det här på allvar när jag och min förra tjej hade varit ihop ett halvår eller nånting och hon började bli mer och mer irriterad på att jag alltid prioriterade Bajen före allt annat. Om det var nån rolig fest hon ville att vi skulle gå på eller bara om vi inte hunnit ses så mycket. ’Vi har knappt haft en mysig hemmakväll på hela veckan, vi kanske kan ha det på söndag? Men, nähä, då ska du till Ljungskile på nån idiotisk match och gå upp sju på morgonen och komma hem tre på natten …’. Jag försökte säga att då kunde hon väl passa på och göra … hon kunde ju … och så kom jag inte på någonting för hon hade inga direkt passioner. Hon hade massa intressen, men ingen passion, och det går inte att jämföra.”

Gustav pratade också om att han mår både fysiskt och psykiskt dåligt om han inte kan närvara på matcherna.

Och vi är många som mår fysiskt och psykiskt dåligt nu, när det inte finns en enda match att gå på. (För det gör jag också, även om jag just denna maj skulle ha gnällt en del över spelprogrammet – men tusen gånger hellre det än detta!)

Och jag tänker att det skulle vara intressant att göra någon sorts studie över hur den här perioden över tid påverkar förhållanden där ena partnern är supporter och den andra mer eller mindre oförstående.

Kommer förståelsen för passionen att öka?
Eller minska?

Har det varit underbart att få fira maj ”i fred”? Att få åka till landet (om den inte ligger mer än 2 timmars bilresa från hemmet, förstås) och umgås hela familjen (utan några äldre släktingar förstås) helt utan hänsyn till nån idiotisk avsparkstid?

Eller kan det rent av bli så att en och annan inser att partnern faktiskt verkar må bra av de där utflykterna till Nya Söderstadion och andra arenor? Att en partner som klättrar på väggarna av fotbollsabstinens inte är så kul?
Att inse att det skulle vara skönt om hen försvann så att man själv fick vara ifred, även om det bara är någon icke-passion man vill ägna sig åt?
Att inse hur skönt det vore om partnern kunde dra iväg till sin älskade fotboll och göra av med lite överskottsfrustration?
Tänk om folk faktiskt upptäcker att den där partnern man blev kär i faktiskt inte är lika underbar om hon eller han inte får tanka lite Bajenenergi emellanåt?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *